Insändare Civilminister Ardalan Shekarabi och Helena Proos (S) skriver i EP 2/6 om hur regeringen trots massiv kritik från lagrådet väljer att gå fram med ett förslag om att begränsa rörelseresultaten i företag verksamma inom omsorg och utbildning. Regeringen har naturligtvis all rätt att gå fram med förslag som den tror på. Men när regeringsföreträdare motiverar förslaget bygger de argumentationen nästan uteslutande på fel siffror och myter.

Regeringen verkar inte längre själv ha någon tro på det egna förslaget, eftersom det enda argument som återstår är att opinionen är för en begränsning av vinsterna. Civilministern menar att det finns ett folkligt stöd för en begränsning på nära 80 procent. Att det funnits kritik mot för höga vinster är inget nytt. Men vad vi förstår syftar regeringen på flera år gamla mätningar från SOM-institutet. I institutets senaste mätning från i höstas är 60 procent av väljarna för en begränsning av vinstutdelningar i välfärden, ett ingrepp som trots allt vore mindre långtgående än det förslag om begränsning av rörelseresultatet som nu är aktuellt.

Civilministern och hans kolleger hävdar att det även bland alliansväljare finns en majoritet för vinstbegränsning. Också det är påhittad fakta. Enligt den senaste SOM-mätningen vill 41 procent av alliansväljarna begränsa vinstutdelningarna. I mätningar i år som Novus gjort på Vårdföretagarnas uppdrag är stödet för en utdelningsbegränsning ännu lägre. Vi kan också se att den i särklass populäraste begränsningen inte handlar om ingrepp i företagens ekonomi, utan höga kvalitetskrav. Tuffa krav på kvalitet som följs upp och gäller lika för både offentliga och privata utförare är också det som Vårdföretagarna förordar.

Den kanske allra tydligaste förvanskningen av statistik från regeringsföreträdarna är den om hur stora de så kallade ”övervinsterna” är. År 2015 skulle det handla om sammanlagt 4,7 miljarder enligt regeringsföreträdarna. I själva verket finns det inga onormalt höga vinster. Rörelsemarginalerna i vård och omsorg ligger på samma nivå som i andra jämförbara tjänstebranscher. Regeringen har helt enkelt utgått ifrån det hårt kritiserade förslaget till tak för företagens rörelsemarginal, som enligt en enig expertis skulle göra det närmast omöjligt att driva ett företag långsiktigt. Allt som ligger över denna nivå anser regeringen vara ”övervinster”. Detta har inget med fakta att göra, utan ett mycket löst grundat tyckande. Det är som att säga att statsministern inte bör ha mer än 80 000 kr i månadslön och att Stefan Löfven därför har en ”överlön” på 84 000 kr i månaden.

Vi uppmanar regeringen och andra socialdemokratiska företrädare att istället fokusera på välfärdens verkliga utmaningar. Hur vi ska kunna rekrytera medarbetare, hur vi ska klara den nödvändiga utbyggnaden av äldreboenden, och hur vi gemensamt kan höja kvaliteten på all vård och omsorg, oberoende av driftsform.

Men för att den viktiga diskussionen om välfärdens framtid ska bli konstruktiv måste vi alla hålla oss till fakta.