Insändare För mig har lunch­musiken i Vårfrukyrkan blivit en lisa för själen. Det börjar kännas hemtamt och nödvändigt att en vardag i veckan, just vid tolvslaget, slå sig ned på en av bänkraderna i den vackra kyrkan på höjden och njuta av kaffetåren, den goda smörgåsen och orgelmusiken – eller ibland sång och pianospel. Jag minns att jag under min tid som kommunalarbetare då och då tog mig till kyrkan på lunchrasten och njöt av stämningsfull musik, men varför jag väntat i mer än tio år som pensionär med att besöka kyrkan för detta fina arrangemang kan jag faktiskt inte förklara. Det är bara så det är.

När grannen Ulla ringde en morgon och frågade om jag skulle hänga med henne, sa jag att jag nog hellre stannade hemma – det var ju ruggigt kallt ute och det kändes tungt att gå uppför kyrkbacken. Dessutom låg både maken och jag raklånga på våra sängar och lyssnade intresserat på Anna Maria Käll, som tagit oss med in i 1950-talets sjukhusmiljö med sin förmåga att framföra författarens roman på ett mycket verklighetsframkallande sätt. Vilken skön stund att få ligga där med slutna ögon och bara låta orden strömma in i öronen utan minsta ansträngning!

Tänk, att jag, som i vanliga fall har så förskräckligt dåligt kom-ihåg, nu minns exakt hur det såg ut och hur det var under min egen ungdomstid. Jag insåg, att när man blir äldre kommer just de gamla hågkomsterna fram och då känns det så fridfullt.

Precis som klockan slog tolv klev jag in genom kyrkporten. Promenaden dit var visserligen kylig, men eftersom solen sken från en molnfri himmel och snön låg vit på marken var det ljuvligt att gå rakt mot en förväntat stilla stund med flödande orgelmusik, som jag skulle få uppleva. Klart att jag inte ville missa den! Ulla satt som vanligt på sista bänkraden och hon sken upp, när jag satte mig ned bredvid henne. ”Du kom ändå”, sa hon skrattande och jag mumsade i mig smörgåsen. Kyrkklockorna slog, snart tonade orgelmusiken ut och fyllde hela kyrksalen och åhörarnas öron och jag hängav mig helt.

När jag tittade mig omkring och såg alla grå- och vit­håriga huvuden tänkte jag: Här borde bänkarna vara fyllda av unga och stressade människor, som lämnat sina mobiltelefoner på jobbet eller hemma. De skulle slappna av och lyssna på en annan sorts musik än den som de vanligtvis brukade höra på och förhoppningsvis inse att det finns en annan värld, en annan dimension, en stilla stund fylld av njutning och vilsam ro – en stund för själ och kropp att få möjlighet att hinna i kapp.