Det hela börjar med Bizets dansanta inledningsmusik. Man ville tralla med. Ridån går upp och vi kastas in i handlingen till ett blodlöst, vitkaklat rum. Carmen har kallats dit efter ett bråk med kvinnorna i tobaksfabriken, där hon arbetar, och förhörs av polisen Don José och kommissarien Zuniga. Båda attraheras av henne.

Och så är dramat igång. Don José glömmer sin trolovade, sin familj och sitt arbete och följer Carmen, den frihetsälskade och livsbejakande. Egenskaper som inte går ihop med den jordnära Don José. När hans kärlek förkastas drabbas han av passionens förtärande svartsjuka, som leder till våldsamma slagsmål och till och med mord.

Sällan har man sett en så tydlig gestaltning av passionen, lustan och åtrån och den fullständiga galenskap som svartsjuka kan leda till. Sällan har man kommit Carmens öde så fysiskt nära. Allt samverkar till detta. Bizets eviga arior, Tobias Schwencke och Heiko Schnurpel nydanande suggestiva musik (deeptech och dubstep), den levande orkestern, de briljanta skådespelar- och sånginsatserna och det sparsmakade, svart ödesmättade sceneriet.

Frida Österberg ÄR Carmen. I allt. I sitt agerande och i sången. Hon är mycket meriterad och operaskolad liksom Thomas Volle, vars Don José ångar av okontrollerat våldsamma känslor. De får brutalt och rått utlopp i de mycket autentiskt iscensatta ”vildavästern-slagsmålen” med konkurrenterna Escamillo (Daniel Engman) och Zuniga (Andreas Grötzinger) och i den blodiga slutscenen.

Carmen på Uppsala stadsteater fascinerar och förskräcker. Kärleken är livsfarlig.