Priserna på bränsle har skenat som följd av bensinskatten. Bensinupproret med 630 000 personer bakom sig är en rörelse som kanaliserat missnöjet det har väckt.
På fredagen samlades personer från hela Sverige på Sergels Torg i Stockholm för en demonstration under Bensinupprorets flagg. Också missnöjesyttringar som inte har med den höga bensinskatten att göra hade letat sig dit. Ändå var budskapet i många avseenden tydligt, politiken och regeringen måste visa en ökad förståelse för människors livssituation. Att gång på gång höja skatten på drivmedel slår hårt mot de som är beroende av bilen. På en av skyltarna vid demonstrationen stod det ”Vanliga människor har inte råd med bensin.” Det sammanfattar känslan ganska bra, i takt med att literpriset på bränsle tickar uppåt.
Demonstrationen skedde en dag efter att Moderaterna gått ut och föreslagit en sänkning av skatten på diesel och bensin med en krona per liter. Det är ett hoppfullt steg mot en politik som visar större förståelse för befogade missnöjesyttringar. ”Vi tror inte på skatter som är beroende av postnummer” kommenterade Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson förslaget, som är en del av M:s skuggbudget (Aftonbladet 19/9).
Ofta vill förespråkarna av en hög bensinskatt framhålla klimathotet och behovet av att minska utsläppen. Klimatförändringarna måste tas på allvar. Men att detta sker på bekostnad av människor som gör rätt för sig men råkar bo på en viss plats där man är mer beroende av bilen är inte rimligt. Det leder till en exkluderande klimatomställning, där människor straffas för att de inte bor i storstäderna.
Är det den onödiga och trängseldrivande bilismen i stadskärnorna man vill komma åt finns det mer riktade metoder att ta till, som trängselskatter- och avgifter. Bensinskatten fungerar dåligt i kombination med logiken om att hela landet ska leva. Sol och vindkraft, produktionen av närodlad mat och träproduktion som kan ersätta plast och betong sker inte i kluster i städerna, utan snarare utanför dem och över hela landet. Allt detta är vitalt för en hållbar omställning.
Den mer direkta konsekvensen blir såklart att det blir svårare för många att få vardagen att gå ihop. För de som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet, hämta och lämna barnen eller handla dagligvaror blir de skenande bränslepriserna snabbt något att förhålla sig till ekonomiskt. Valet handlar inte om att lämna bilen hemma, för med långa avstånd och dålig eller obefintlig kollektivtrafik är det ofta inte ett alternativ. Det som då återstår är att surt hosta upp slantarna som äter på de ekonomiska marginalerna varje månad. Att det föds missnöje ur en sådan situation är naturligt.
Den höga bensinskatten är klimatpolitik när den är som sämst. Dess effekter på bilismen är försumbara och klimatnyttan kan därför antas vara marginell. Däremot leder den till ojämlikhet som eggar missnöjet hos alla de som måste sota ekonomiskt för att deras postadress inte ligger i en storstad.