På vilka sätt kan demokratin försvara sig mot antidemokratiska krafter? Det vill statsminister Stefan Löfven (S) undersöka efter att den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, demonstrerat utan tillstånd i Göteborg. Därför har regeringen bjudit in alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna till samtal om hur antidemokratiska rörelser ska motverkas.

Situationen med nazistiska organisationer som tar allt större plats är minst sagt svårhanterlig. Demonstrationsfriheten måste försvaras, även om budskapen som demonstreras är antidemokratiska. Ett samtal mellan riksdagspartierna är därför en god idé, eftersom alla ser allvarligt på problemet. Finns det något som kan göras för att försvara demokratin utan att samtidigt inskränka dess viktiga friheter?

Att Löfven stänger SD ute från samtal mellan övriga partier är inget nytt. Ett exempel från i våras är samtalen om åtgärder mot terrorism som varken SD eller V var inbjudna till. Den gången var uteslutningen från Löfvens sida tveksam, men nu är situationen annorlunda. Inget riksdagsparti har haft problem med terrorister i den egna organisationen, men så är inte fallet när det gäller SD och nazism.

Att Sverigedemokraterna grundades av nazistiska och rasistiska personer är en sak, som ofta får alltför stor betydelse, men det är en annan att partiet fortfarande har problem med bland annat nazism i de egna leden. Bara de senaste veckorna har det rapporterats om två SD-politiker som stöttat NMR på olika sätt. Det tar onekligen udden av att partiledaren Jimmie Åkesson nu säger att han vill kriminalisera nazistorganisationen.

Att Stefan Löfven inte vill bjuda in SD till samtal om hur just nazistorganisationer ska motarbetas är därför förståeligt. En eventuell åtgärd blir mindre trovärdig om ett parti som inte ens klarar av att hantera nazism i den egna organisationen har bidragit till den. SD vinner oavsett om partiet bjuds in, och därmed erkänns som icke-nazistiskt, eller lämnas ute i fortsatt martyrskap.

Även om regeringen faktiskt har ett legitimt skäl att utesluta SD i det här fallet är ingen särskilt tydlig med just det. Justitieminister Morgan Johansson (S) nöjer sig med att förklara SD som ett rasistiskt parti med en tveksam värdegrund, precis som vid alla andra tillfällen partiet uteslutits. Så när det faktiskt finns en god anledning, varför kan inte Löfven eller Johansson kosta på sig att använda den? Förklaringen torde vara att det inte alls är anledningen, utan att Löfven helt enkelt är rädd för att normalisera SD och fortsätta förlora väljare i arbetarrörelsen.

Om Sverigedemokraterna verkligen vill motarbeta nazism gör partiet klokt i att börja först sopa rent framför egen dörr. Lyckas det kanske Åkesson till och med har användbara erfarenheter för fortsatta åtgärder att dela med sig av. Det om något vore att ta avstånd från nazism. Men än så länge förblir SD en bidragande orsak till problemet, snarare än lösningen.