Ledare Det är inte lätt att vara väljare i dagens Sverige. Inte nog med att man måste sätta sig in vad de olika partierna anser i olika frågor – vilket ju trots allt är ett rimligt krav i en representativ demokrati. Nej, nu måste man dessutom lista ut vilket parti man egentligen stödjer när man röstar.

Buden i frågan är många så det är inte alldeles lätt att avgöra vad man egentligen röstar på. Lyssnar man på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en röst på framför allt Moderaterna i själva verket en röst på Sverigedemokraterna.

Väljer man i stället att lyssna på Allianspartierna så är en röst på Socialdemokraterna i realiteten en röst på Vänsterpartiets ekonomiska politik och Miljöpartiets landsbygdsfientliga politik i allmänhet. Nu blir det också riktigt rörigt, för Allianspartierna har dessutom svarat med rak moteld och förklarat att en röst på Socialdemokraterna även är en röst på Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Givetvis gäller även det motsatta. En röst på Sverigedemokraterna är potentiellt en röst på Socialdemokraterna. Ska man tro på den många olika buden återstår för den som till äventyrs inte vill rösta på Sverigedemokraterna alltså endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna är dock långt ifrån fromma offerlamm i detta politiska parkopplingslotteri. Partiet är i vanlig ordning självt en minst lika god kålsupare. Åkesson har varit tydlig med att en röst på Moderaterna är en röst på Centerpartiet, och möjligen också en röst på Liberalerna även om det varierar hur otäckt SD anser detta vara.

Med en sådan valrörelse är det ett under om väljarna ändå kommer att orka ta sig till valurnorna. Det är barnsligt bortom vad som är acceptabelt för en självrespekterande människa.

Inte för att det är helt utan poäng. Det finns ett korn av sanning, gömt långt inne i utspelen. Inget parti kommer att få egen majoritet i riksdagen, oavsett vem som bildar regering kommer vederbörande att vara beroende av andra partier. Vissa konstellationer är givna på förhand, såsom Alliansen. I den meningen är förstås en röst på Moderaterna en röst också på Allianssamarbetet. Men det är en röst på ett samarbete med tyngdpunkt på den moderata politiken. Detsamma gäller för alla partier.

Den valmässiga katt och råtta-lek som politiker och kommentatorer försöker övertyga väljarna om existerar följer inte av något av detta. I själva verket är det förstås en enkel sak. Var och en bör rösta på det parti de anser har bäst politik. Sedan är det upp till partierna att i största möjliga utsträckning försöka driva igenom den politiken. Väljarna kan inte lastas för hur de mandat partierna får i valet används i förhandlingar och vad de uppnår och ger avkall på. Det kan blott och bart partierna själva ansvara för. (SNB)