Ledare Att Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven efter två förhandlingsmöten håller fast vid sitt nej till att samarbeta med en Alliansregering tolkas av de allra flesta som ett definitivt besked. Så också av Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som nu försöker hitta andra sätt att bilda regering på. Dock med en öppen inbjudan till Löfven att inleda ett samarbete för den händelse han skulle ändra sig.

Dessa ansträngningar för att bilda en Alliansregering med stöd av S, som tydligt avfärdats av Löfven, tycks dock inte räcka för att Centerpartiets ledare Annie Lööf ska inse det omöjliga i ett fastlagt blocköverskridande samarbete. Även efter Löfvens nej vägrar hon tro att dörren är helt stängd. Och skulle den vara det vill hon i stället söka stöd hos Miljöpartiet. Samarbete mellan Alliansen och MP fungerar på flera håll lokalt, menar Lööf, och hon får dessutom stöd av Liberalernas partiledare Jan Björklund.

Att se samarbete med MP som ett alternativ är dock orimligt av flera skäl. Till att börja med säger partiet direkt nej till detta, eftersom det inte vill medverka till att en moderatledd regering kommer till makten.

Men även om Alliansen skulle få stöd av MP ökar det knappast chanserna att få bilda regering, eftersom partiet med endast 16 mandat i riksdagen är alldeles för litet för att göra någon egentlig skillnad. Med det pragmatiska och något större mittenparti som MP en gång var hade det kunnat fungera, men efter en tydlig vänstersväng politiskt har partiet gjort sig självt irrelevant för ett Allianssamarbete.

Annie Lööfs tydliga ovilja att ens försöka bilda en Alliansregering utan uttalat samarbete med något annat parti är absurd. Om hon ska vara en trovärdig företrädare för Alliansen bör hon vara beredd att pröva andra vägar för att få igenom dess politik. Men av hennes uttalanden att döma är det tydligt att sakpolitiken kommer i andra hand, och att Lööf i nuläget gör vad som helst för att undvika ett beroendeförhållande till Sverigedemokraterna, även om detta inte nödvändigtvis skulle innebära ett direkt samarbete.

Det är tydligt att den pragmatism som en gång präglade Centerpartiet har ersatts av en närmast sjuklig principfasthet, det vill säga principen att inte vara beroende av SD. Lööf har med detta lyckats fånga en särskild väljargrupp, men den gruppen är inte tillräckligt stor för att C ska kunna förbli troget alla uttalanden och samtidigt bilda regering. Att gå till val på drömmar och framtidsplaner är en sak, men när valresultatet nu omöjliggör många av dessa måste Lööf acceptera vad som är görbart och rimligt. Om hon inte gör det riskerar den dröm som borde vara prioriterad, att bilda en Alliansregering, att gå förlorad.

Att vara principfast och envis i politiken är inte negativt i sig, men vissa principer måste tillåtas gå före andra. Förhoppningsvis hinner Lööf inse detta innan det är för sent och Alliansen missar sin chans. (SNB)