– Jag bara hjälper brorsan Sven-Erik som är den verkligt drivande kraften i SK Elvan, säger Jörgen Lygnegård medan blötsnön yr här nära Lådökorset i Sparrsätra.

Om män, och kvinnor, som Jörgen Lygnegård går det att göra en artikelserie, till synes utan slut.

Jörgen, som nu fyller 70, är en av de idealister som under de första åren på 1980-talet faktiskt var med om att förverkliga drömmen om en ishall i Enköping.

Artikelbild

| Namnbyte. Sparrsätra IK:s protokollsbok från 1932 berättar sanningen för Jörgen Lygnegård: Alltför många utombys i klubben. Dags att byta namn!

Den som trodde att Bahcohallen i Enköping är ett kommunalt verk, har rejält fel. Vi börjar ändå vår berättelse i Sparrsätra, vid en något vattensjuk gräsmatta.

– Planen låg inte på den här sidan vägen, utan på andra sidan ner mot ån på tyvärr alltför bra jordbruksmark. Den nya planen var färdig 1961 efter ett par års arbete av helt och hållet frivilliga krafter.

Dagens uppgift för bröderna Lygnegård är att frilägga ett igensatt dräneringsrör. Jobbet kan inte vänta till i vår. Också spel i femman kräver tidig träning för SK Elvan.

– För oss sparrsätragrabbar var fotbollsplanen rejält viktig. Det fanns inte så mycket organiserad verksamhet. Vi fick ta tag i det själva.

Hemma i villan vid Munksundet har Jörgen kvar protokollsboken från 1932, alltså långt före hans egen tid. Med vackert sirlig handstil berättar protokollföraren bakgrunden till att Sparrsätra IK byter namn till SK Elvan.

Anledningen? Jo, ”… på grund av att det stora antalet utombys spelare som representerat klubben under senare år”.

Då dög det inte längre att heta Sparrsätra IK …

I början av 1980-talet hände något som blev viktigt, ja, nästan avgörande för enköpingsidrotten – i alla fall för den på skridskor.

Jörgen Lygnegård jobbade då på Föreningsbanken i Enköping och var kassör i ESK Hockey.

– Det hade länge diskuterats att också Enköping skulle få en ishall, men kommunen var minst sagt ljum i den frågan. Tvärtom, i den kommunala långtidsplanen våren 1981 hade det sagts rent ut: Det blir ingen ishall.

Jörgen berättar en smått fascinerande historia om vad eldsjälar kunde åstadkomma på den tiden.

– En grupp sammansatt med folk från EIS, Nordia, Tillinge och ESK bildades med ett enda mål för ögonen: Enköping ska ha en ishall!

Mindre än två år senare stod hallen klar. Kostnad under 10 miljoner kronor. Enligt den värdering som låg till grund för försäkringen, knappt hälften av vad ett ”normalt” bygge skulle ha kostat.

Jörgen berättar om ett engagemang från bygden som idag, drygt 30 år senare, snarast verkar otrolig.

– Mitt viktigaste jobb var att skaka fram pengarna. Samtliga banker i Enköping ställde upp med lån på 1,5 miljoner var. Resten från välvilliga sponsorer. Utan Bahcos stora engagemang hade det hela inte gått att genomföra.

Gruppens medlemmar och annat klubbfolk jobbade helt ideellt. Lokala företag stöttade.

– Traktens skogsägare ställde upp med det virke som vi sågade upp till paneler i hallen. Vi åkte själva runt och samlade upp stockarna.

Efter några års flitigt nyttjande, med bland annat Tre Kronor som gäster, övergick ägandet av Bahcohallen till kommunen. Meningen var att ishallen skulle ha drivits vidare i stiftelseform, men orken tröt hos gruppen entusiaster. Enköping hade dock fått sin första, och till helt nyligen, enda ishall.

– Jag återvänder ofta dit. Följer nog varenda hemmamatch för ESK. Visst far tankarna iväg där på läktaren till gångna tider och till det som för mig är all framgångs nyckel, både i arbetsliv och idrott. Enkelt uttryckt, med laganda kan allt byggas.

Exakt, Jörgen Lygnegård. Till och med en ishall!