Ledare Att nästan en femtedel av svenska folket inte känner igen en minister är måhända inte så konstigt. Särskilt med tanke på det stora antal sådana som utnämndes av statsminister Stefan Löfven (S) 2014. Anmärkningsvärt är däremot att just finansminister Magdalena Andersson (S) är okänd för så pass många.

Medan Löfven toppar Inizios sammanställning av ministrar, med noll procent som inte känner igen honom, hamnar Magdalena Andersson i mitten på samma igenkänningsgrad som barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), vars ansvarsområde är betydligt mindre framträdande. Finansministerns förmåga att fastna i väljarnas minne har därmed blivit klart sämre. I december 2014, strax efter valet, var det bara sju procent som inte kände till henne. Den siffran har nästan trefaldigats efter tre år i regering.

Detta är ett misslyckande inte bara för Andersson själv, utan också för hela partiet. Intresset för politiker i allmänhet torde visserligen bli svalare mellan valåren, men i finansministerns fall har S gjort tydliga ansträngningar för att framhäva henne. Ett sådant försök var att låta henne hålla Almedalstalet i stället för partiledare och statsminister Stefan Löfven. Anderssons personliga framtoning har dessutom blivit mindre fyrkantig och mer färgstark under det senaste året, men hon är alltså trots det inte minnesvärd nog för väljarna.

Bland det egna partiets medlemmar råder dock en annan ordning. Enligt en enkät som Svenska Dagbladet (31/12) skickat ut till kommunstyrelseordföranden i S-styrda kommuner ligger Andersson på tredje plats för att bli nästa partiledare. Här har alltså ansträngningarna att framhäva henne gett hyfsat resultat.

Felet torde dock inte bara ligga hos S och Andersson själv, utan också i väljarnas eget intresse. Trots att vår finansminister uppmärksammas i media regelbundet, inte minst då hon i höstas slängde tunga slantar åt flera stora samhällsgrupper i och med presentationen av valbudgeten, är det anmärkningsvärt många som inte lagt henne på minnet. Även med den tråkigaste av finansministrar bör väljarna rimligen vara intresserade av vem som förvaltar deras skattepengar. Om det tvärtom råder ett ointresse på den punkten bådar det illa inför valet i september, eftersom den som bryr sig också lägger större tanke bakom sin röst.

Med det sagt är det inte självklart att en mer namnkunnig finansminister skulle vara till hennes och S fördel. Andersson har, trots stödet från det egna partiet, varit långtifrån fläckfri. Som finansminister har hon bland annat infört den självhöjande bensinskatten, missgynnat företag vilket lett till Nordeas flytt och i valbudgeten spenderat pengar som bara finns i hennes egen önskekalkyl. Att så många väljare trots allt inte vet vem de ska skylla dessa misstag på ska Andersson nog vara glad för.