Det finns historier som måste berättas. Som den om tvåårige Louie, som nästan dog.
Den är viktig för den ger insikt och förståelse, för hur skört livet är. Om hur små detaljer kan få oerhört stor betydelse, om att man aldrig ska ge upp och om att mirakel faktiskt kan hända.
Louie är en högt älskad liten pojke i en stor familj, en oplanerad sladdis med flera äldre syskon.
– Jag hade en svår graviditet och Louie föddes i vecka 36, säger Louies mamma och bjuder på kaffe i köket i familjens villa i Skokloster.
Ett mirakel bara det. Miraklet själv är dock högst omedveten om detta. Han sorterar tomma mjölkkartonger och med famnen full försvinner han in till storebrors rum. Snart kvillrar barnskratt som pärlor från rummet, storebror filmar Louie med mobilen och lyckan är fullständig.
Dagen i somras, när olyckan hände, var Louie hemma från förskolan då han var förkyld. Mormor och morfar var på besök och Louies mamma sorterade tvätt inne i huset. Louie och mormor lekte på altanen.
– Jag kände mig helt trygg. Jag såg dem när jag gick förbi fönstren och altandörren stod öppen så jag hörde dem hela tiden, berättar Louies mamma.
I trädgården var bygget av den nya poolen nästan klart. Reglar på 1,5 meter runtom hindrade tillträde till bassängen.
Men plötsligt var Louie borta. Han hade gått in efter sin mamma i huset utan att hon märkte det och ut på framsidan medan mormor trodde han var hos mamma.
– Jag tittade direkt i poolen men inget fanns där. Vi kollade alla rum, lekstugan och hönshuset och jag tittade vid poolen igen, säger Louies mamma.
Då bröt solen fram och i en solstimma i vattnet såg hon en liten arm sticka ut ur skuggan på bassängbotten.
– Man tänker att man kan se allt nere i vattnet, men det gör man inte, konstaterar hon.
Hon minns att hon skrek hysteriskt, klättrade och kröp för att komma över reglarna runt poolen. Hennes mamma hann före, hoppade i poolen och fick upp Louie ur vattnet.
– Han var helt slapp och sjukt tung trots att han är så liten. Jag vände på honom och såg direkt att han var död, säger Louies mamma och tittar ut i novembermörkret utanför köksfönstret.
Louie var kritvit och läpparna blå. Kroppen var uppsvullen, som en sumobrottare, han andades inte.
Minnesbilderna är många och otäcka. Vatten som rinner över mobiltelefoner som inte fungerar, glasögon som fallit av i poolen, Louies mammas skrik - att någon måste ringa 112, Louis livlösa kropp.
– Jag insåg att jag måste göra hjärt- lungräddning samtidigt som jag hör mig själv skrika, jag kunde inte sluta. Jag har gått kurs i hjärt- lungräddning men kom bara ihåg att man ska trycka, men hur hårt på ett litet barn? säger Louies mamma.
När Louies mormor når 112 får de instruktioner. Louies mamma kämpar på med hjärt- lungräddningen men inget händer.
– Till slut insåg jag att jag inte kunde göra något. Han var död. Då lade jag mig bredvid honom, höll om honom och sade farväl.
Men hennes pappa skrek åt henne att fortsätta, larmoperatören likaså. Och hon fortsatte.
– Jag tog i så det knakade i honom, det rann blod ur mun och näsa och jag skrek att jag har sönder honom, jag dödar honom ännu mer!
Då, tog Louie ett andetag.
– Pappa såg att han fick färg. Det bubblade vatten ur honom, jag blåste i honom en sista gång och hörde sirenerna från räddningstjänsten.
Det är kaotiskt kring huset. Mängder av människor, räddningshelikoptern från Karolinska sjukhuset som försöker landa. Louies mamma är i chock och kräks. Och ännu vet de inte om Louie lever.
– Vi fick åka med ambulansen till sjukhuset. Men genom fönstret såg jag att räddningspersonalen började gråta. Då förstod jag att han var död.
Det gick inte att sätta nålar för mediciner i Louie och han började krampa. Men just den dagen befann sig en utländsk läkare med specialistkompetens i intensivvård i helikoptern på studiebesök. Han kunde sätta en speciell benmärgsinfart på Louie för medicinering.
– Jag tror det var avgörande. Det och att den lokala brandstationen i Skokloster kunde rycka ut så snabbt och att pappa och larmcentralen fortsatte att peppa mig med hjärt- lungräddningen, säger Louies mamma.
Men prognosen för Louie var dålig. På sjukhuset berättar läkaren att Louies hjärnaktivitet är låg vilket tyder på svåra hjärnskador.
Timmarna går, Louie rör sig lite men ger i övrigt ingen respons.
Louies föräldrar sjunger sånger för honom och pratar om Babblarna som är hans favoritfigurer. Louie börjar röra på sig och tittar lite, försöker vifta bort slagen i näsan med en hand. Louies mamma filmar för att visa sina föräldrar ett bra tecken.
Då slår Louie upp ögonen och säger:
– Babblarna!
Sen fäster han blicken på en bild med en höna på väggen och säger.
– Ägg!
Och alla i rummet börjar gråta.
De första dagarna efter att Louie vaknat upp kunde han inte gå, han var hjärntrött och sov mycket och han äter fortfarande kramplösande medel. Men han har börjat på förskolan igen, är glad och pigg och har lärt sig massor av nya ord. Om han får några bestående men av olyckan får framtiden utvisa.
Louies mamma mådde extremt dåligt den första tiden och sov inte alls under flera dygn. Hon går fortfarande hos en kurator för att bearbeta händelsen. Hon får panikattacker och vaknar på nätterna och ser Louie död.
– Jag känner så otroligt mycket skuld och skam, det är ju mitt barn, som jag ska skydda. Men jag har också en fantastisk man, han är utbildad brandman och har ett annat lugn.
Genom en krisgrupp har familjen fått stort stöd, både under själva händelsen och efteråt.
– Det har varit väldigt jobbigt för Louies syskon, han är allas vår ögonsten. De blev hämtade av grannen och polis vid skolan... Han syskon gör hjärt- lungräddning på sina dockor, det är jobbigt att se men ett sätt för dem att bearbeta händelsen, säger Louies mamma.
Hon klarar inte av att gå ut till poolen och till en början ville hon ta bort den helt.
– Men alla barnen har sett fram mot den så mycket. Vi har ett högt glasstaket runt den, pool-larm och låsbart tak. Nu kommer den att vara så säker en pool kan vara, men vi får se till nästa sommar.
Uppmärksamheten i media och i sociala medier har varit stor.
– Jag är otroligt rörd över alla fina kommentarer vi fått på nätet och jag vill berätta för alla hur det har gått för Louie. Jag är så tacksam över att han får fortsätta att vara den han är vi får fortsätta ta del av hans personlighet. Att se sitt barn dö, det vill jag aldrig att någon ska behöva uppleva.
