Ledare Finansminister Magdalena Anderssons (S) och försvarsminister Peter Hultqvists (S) presskonferens nyligen (9/8) höll sig till det vanliga valrörelseformatet. De bägge socialdemokraterna varnade myndigt för högergiren som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte.

Oppositionen lovar gigantiska skattesänkningar som allvarligt skulle skada välfärden, var budskapet från podiet. Inte nog med detta ­– borgerligheten vill också sänka skatten mest för de som tjänar mest!

Socialdemokraterna har genom åren blivit experter på att spela ut sänkt skatt mot välfärd. Udden har vanligen varit riktad mot borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Det kreativa i årets dramaturgi är att nu har rollen som högerspöke delats ut till en ny motståndare: Sverigedemokraterna.

Att regeringen vill hitta en annan attackvinkel mot Sverigedemokraterna än migrationsfrågan är förståeligt. I denna fråga har väljarna högre förtroende för SD. Att vrida diskussionen till ekonomi och välfärd borde i teorin vara ett bra grepp. Här spelar Socialdemokraterna på sin klassiska hemmaarena. Så långt allt väl. Problemet är bara att det skorrar betänkligt i mötet med verkligheten.

Sverigedemokraterna kan beskyllas för mycket. Men inte för att vara några nyliberala frifräsare.

Både S och SD röstade ja till Alliansregeringens tidigare genomförda jobbskatteavdrag. De är helt eniga om arbetskraftsinvandring. Kring vinster i välfärden sade Sverigedemokraterna först ingenting, för att sedan försiktigt ta ställning för. S menade först att några vinstförbud inte var aktuellt, för att sedan kovända inför Vänsterpartiets krav. Efter flera turer landade Socialdemokraterna i ett rungande nja och begravde frågan i en utredning.

Finansministern har nu inte helt fel i sak. Ju högre inkomst, desto större blir en skattesänkning i kronor räknat. Skattesänkningar gör dock störst skillnad för den med en lägre inkomst.

Frågan är i stället varför Magdalena Andersson tillämpar denna logik så selektivt. En av Socialdemokraternas huvudfrågor i valet 2018 är att sänka den så kallade pensionärsskatten. S har rent av varit drivande i kapplöpningen med Moderaterna om att utlova störst skattesänkningar för pensionärer. Att jämna ut skattetrycket mellan arbete och pension kan absolut vara befogat. Resultatet av detta blir dock samma som med alla skattesänkningar. De som redan har höga pensioner får ut mest pengar. De med lägre pensioner får ut mindre.

Det må vara valrörelse. Men S gör ändå bäst i att inte låta retoriken skena iväg alltför mycket. Målar man ut SD:s ekonomiska politik som alltför skadlig finns det en stor risk att väljarna plötsligt ser likheterna med arbetarepartiets egen politik. (SNB)