Dagen efter att statsbudgeten lagts visar en sammanställning av ekonomiska prognoser som P4 Örebro (19/9) har gjort att svensk sjukvård kan gå med sju miljarder i förlust i år. Av Sveriges 21 regioner uppger endast en att dess ekonomi är i balans.
Detta är delvis ett resultat av en väntad demografisk utveckling. Den stora migrationen har skapat ett större patientunderlag som dessutom har ett stort vårdbehov. I kombination med detta står Sverige inför en utveckling med en åldrande befolkning, som med rätta ställer höga krav på vården. I det läget väljer regeringen och partierna bakom januariöverenskommelsen att satsa på en reformerad kömiljard, som en av de viktigaste budgetposterna för vården. Det är en reform som redan prövats – och effekterna var på många sätt problematiska.
Intentionerna bakom kömiljarden är goda. Det incitamentsbaserade ersättningssystemet ska både sporra regionerna att effektivisera sin verksamhet och kapa vårdköerna på det stora hela. När ekonomiska styrmedel används för att effektivisera så riskerar dock vård som faktiskt är angelägen att prioriteras bort till förmån för mindre prioriterade vårdbehov – eftersom siffrorna är det mest viktigaste att visa upp. Kömiljarden har således lett till undanträngningseffekter, där exempelvis viktiga återbesök har skalats bort.
I tider där det digitala vårdutbudet ökar är det extra viktigt att hålla emot skiftet mot en alltmer efterfrågebaserad vård. I dag gör ökande tillgänglighet via nätläkare att allt fler söker vård. Det riskerar att ytterligare förstärka efterfrågan på vård, även om den inte är representativ för det faktiska behovet.
Det som är kostnadsdrivande i vården i dag kan också i mångt och mycket härledas till effektivitetskraven i kombination med ett ökat vårdbehov i hela samhället. I sammanställningen av regioners ekonomiska prognoser anges inhyrning av personal och dyrare läkemedel som de största kostnaderna. Bara hittills under 2019 har utgifterna för inhyrd vårdpersonal ökat med 95 miljoner, enligt en sammanställning från Sveriges kommuner och landsting. Hade regeringen velat få bukt med personalbristen hade en rimlig åtgärd exempelvis varit att satsa på att korta väntetiden för AT-tjänster för nyexaminerade läkare. Om läkarstudenter behöver vänta på att överhuvudtaget få möjlighet att arbeta ihop till sin läkarlegitimation kommer väntetiderna i vården naturligtvis öka. Dessa personer behövs som färdiga läkare och specialister snarare än billiga springvikarier i vårdkedjan.
Den nya kömiljarden är fortfarande att lappa och plåstra symtomen, snarare än att faktiskt ta itu med grundproblemen i vården. Mäts sjukvården enbart utifrån väntetiderna, riskerar lindriga åkommor att bli lika viktiga prickar i statistiken som svårare sjuka. Då lär de lätta fallen prioriteras av effektivitetsskäl och redan där har urholkas vårdens kärnuppdrag – att hjälpa de som är svårast sjuka.