Det avtal som Storbritanniens regering och EU presenterade mitt på dagen på torsdagen är en påminnelse om att brexit närmar sig, i någon form. Nu behöver Sverige förbereda sig för en ordning där Storbritannien står utanför EU.
Om britterna verkligen kommer att lämna EU är en spekulation som aldrig riktigt har övergetts. I alla fall inte i Sverige. Samtidigt har beskedet från den brittiske premiärministern Boris Johnson varit minst sagt tydligt. Johnson har på sitt särskilda manér meddelat att han hellre skulle ligga död i ett dike än att be Bryssel att ännu en gång att skjuta upp brexit.
Å andra sidan verkar aldrig något vara fullt hugget i sten. Det avtal mellan Storbritannien och EU som tydligt utfästes som omöjligt att omförhandla visade sig ju under torsdagen ha varit högst möjligt att förändra. Så kanske kan även utträdet skjutas upp av Johnson, om han får tillräckligt för att visa väljarna att han får sin vilja igenom. Många britter är nog trötta på den utdragna processen och vill bara ha den överstökad.
I Storbritannien har också att stanna i eller lämna den Europeiska unionen blivit en dominerande politisk konfliktlinje. Den ställer frågor om nationell suveränitet i centrum, vilket kanske har en särskilt stor laddning i Storbritannien. Och för att fullt ut förstå britternas inställning bör vi gå tillbaka det som är all europeisk politiks moder – andra världskriget.
Efter kriget gjorde länderna på Kontinentaleuropa analysen att det ytterst var nationalstaten som orsakade världskrigen. I Storbritannien anses däremot den egna nationalstaten vara det som blev Europas räddning, en inställning som bidrar till en stark misstro mot maktförflyttning till EU. För britterna var ensam stark. Länderna på kontinenten kan däremot någorlunda enkelt acceptera att makt förflyttas från nationalstaten till EU. Det ses som ett hyfsat billigt pris för fred och välstånd.
Samtidigt är det såklart mer än den historiska analysen som har fått det att gnissla mellan Storbritannien och unionen. Blir ländernas avgifter till EU för stora och de gemensamma regelverken väl betungande finns en risk för missnöje i medlemsländerna.
Den långsiktiga reaktionen i EU:s institutioner på att Storbritannien lämnar bör vara att budgeten krymper. Att unionen backar till sina kärnvärden. Alternativet – att köra på för fullt när bromsklossarna från andra sidan Engelska kanalen lämnat – vore att utmana ödet och riskera att fler länder följer Storbritannien. Det skulle vara katastrofalt, för fred och välstånd i vår del av världen.
Sverige behöver vänja sig vid en ordning i EU där Storbritannien inte finns som allierad i interna förhandlingar. Nya band behöver byggas inom unionen. Samtidigt som relationen med britterna bör vara fortsatt stark.
Brexit närmar sig. Nu gäller att planera för tiden efter.