nsändaren i EP på självaste julaftonen skulle vara ”...en härlig julberättelse värd att berätta för alla ungdomar och vuxna”.
Hur ska insändaren tolkas – till att börja med, vad handlade den om?
Jo, en ung afgansk flykting hittade en plånbok på gatan. Plånboken överlämnades via ombud till sin lyckliga ägare.
En anställd på flyktingboendet Solhem i Grillby, har undertecknat insändaren.
Berättelsen ger all heder till upphittaren, den 17-årige gymnasisten Tayik Mohammed.
Men sen då?
Jo, beviset på plånboksägarens tacksamhet – som är själva finessen med denna julberättelse, tycks vara ett julkort med orden:
”Stort tack för hjälpen. Du räddade min helg”.
Enköpingsbon fick plånboken tillbaka – och Tayik Mohammad ett julkort.
Plånboken innehöll inga kontanter. I annat fall hade upphittaren haft sedvanlig rätt till en tiondel i hittelön.
Nu klarade plånboksägaren sig undan med ... just, ett julkort.
Mer än så var det tydligen inte värt att slippa spärra alla inköpskort i juletid, eller att inte behöva uppleva den obehagliga känslan av stulen identitet – för vi kan väl anta att den tappade plånboken också innehöll en legitimation, typ körkort?
Enligt insändaren ska alltsammans visa både oss och flyktingarna hur vi samarbetar ”...när allt fungerar bra i det svenska samhället”.
Om denna händelse i juletid är korrekt återgiven i EP, säger den mig något helt annat – och det sammanfattat i ett känt ordspråk: ”Otack är världens lön”.