Den nu 90-åriga Enköpingsbon Ulla Kristensson ångrar inte sitt snabba vägval. Bara det hon inte har hunnit med.
Var ska vi börja? Kanske med socionomexamen som ledde till arbete på RFSU under den legendariska Elise Ottesen-Jensen, kuratorjobbet på fängelset Långholmen eller en ovanlig vistelse i Liberia?
Och visst stod väl Ulla i täten när fackföreningen Sveriges Socionomers Riksförbund bildades 1958?
– Jag kan inte svära mig fri. Jag blev sedan lokalföreningsordförande för Uppsala där jag jobbade i några omgångar. Året före fick jag uppdraget att styra upp den kommunala familjerådgivningsbyrån. Mitt huvudspår var att stödja kvinnor som genomgått abort.
Innan dess hade tiden på RFSU hos Ottesen-Jensen gett Ulla Kristensson goda insikter i ett för tiden mycket tabubelagt område, nämligen rådgivning till kvinnor i frågor som annars hyschades ner. Typ barnbegränsning och då speciellt preventivmedel.
– Jag, den glada och naiva småstadsflickan med borgerliga värderingar, kom till en väldigt radikal miljö. Men i stället för att mötas av ett ”du begriper ju ingenting” fick jag svaret ”så intressant, berätta varför”. Jag tvingades tänka efter och rev ner mina egna barriärer. En efter en.
Ulla Kristensson bor sedan millennieskiftet i Enköping, där hon tidigare jobbade på Eknäs skolhem under många år – men då med pendling från bostadsorten Uppsala.
– Eknäs var en institution för flickor när jag kom dit 1973. Flickor som ingen annan ville se och som redan i lägre tonåren var på väg ner mot samhällets botten. Men faktiskt, de flesta gick att få på rätt spår.
Som rektor för hemmet med tvångsvård på schemat, stannade Ulla fram till 1988.
– Fyra år dessförinnan kom den nya socialtjänstlagen som sköt över ansvaret på kommun och landsting. De nya huvudmännen fick bestämma klientelet och införde egna inriktningar och regler, med den katastrofala följden att de värst utsatta ungdomarna hamnade mellan stolarna.
Ulla Kristensson valdes till ordförande i en samarbetsorganisation för landets 28 ungdomsvårdsskolor.
– Kommuner och landsting saknade spetskompetens. Många, många inlagor och uppvaktningar senare lyckades jag samla riksdagsledamöterna till en hearing. Men innan återgång till statlig överhet hade missgreppet kostat mycket pengar, och minskade möjligheter till rehabilitering för de unga.
Ullas sista anställning blev ett arbete bland både unga och gamla. Nämligen övergripande ansvarig för handikappfrågor i Uppsala:
– Från och till pluggade jag på universitetet vid sidan om jobbet. Som nybliven pensionär läste jag musikvetenskap. Det är det roligaste jag har gjort. Det ingick att skriva kyrkokoraler, analysera partitur, arrangemang för olika instrument och tolv-tons teknik.
Visst är det så att du skulle ha blivit konsertpianist innan du bytte spår till socionom?
– Absolut. Jag spelade till och med i Stockholms Konserthus bara två dagar före studenten. Och plötsligt, när jag skulle stiga fram till flygeln kom tanken och känslan i magen: Är det här vad jag ska hålla på med resten av livet? Svaret blev nej.
Och konserten, hur gick den?
– Bra tror jag. Men det ändrade inte mitt beslut några dagar senare. Det blev Sopis, alltså Socialhögskolan i stället för Musikhögskolan. Jag har inte ångrat något jag gjort, faktiskt. Snarare det jag inte har hunnit med.
