Ledtrådarna var: Öppna landskap, verksamheten omsätter mycket pengar och skapar mycket jobb, tala är silver, satsar man kan det bli guld.
Detta skulle leda till vilken verksamhet och den plats vi skulle till. När undertecknad svängde upp på Salavägen gissade varje bil på att vi skulle till silvergruvan, men söder om Sala svängde vi av västerut genom en liten by och sedan ut över öppna landskap och upp mot målet.
Ja, nu var vi framme vid en av Sveriges största travtränare Jörgen Westholm och hans team. Här väntade kaffe med dopp och intressant information om verksamheten av Matz Gunnarsson som kommer med jämna mellanrum för att kontrollera konditionen och hälsan på de cirka, 120 hästarna, så att de inte har några skador. När de blivande stjärnorna hamnar här får de den bästa tänkbara vård och träning. Här kan man se kanske världens längsta bana med tak, 700 meter lång. En grusväg 1 600 meter där man kan testa dagsformen. En rundbana med sviktande underlag 1 300 meter. Och en backe på 500 meter, och mängder med hagar där hästar i alla åldrar är ute på bete eller träning i någon form. Alla vi som var där förundrades över hur Jörgen hunnit bygga upp denna gigantiska anläggning. Samtidigt ska han åka omkring på landets olika travbanor med sina och andras hästar. Inte nog med det. Han har även ett företag i Frankrike dit han fraktar hästar och tävlar. Vi såg ju på prishyllorna mängder av priser och diplom. Det gäller ju att de 14 anställda vet sina ansvarsområden för att det hela ska fungera.
Innan det var dags för lunch fick en del av oss också prova på hur det känns att sitta bakom ett sådant kraftpaket som en tävlingshäst är. Nu började vi bli riktigt hungriga och all mat gick åt, bra betyg. Vänner som ställt upp och jobbat med kaffe och allt annat avtackades med varma applåder och den 28 gradiga värmen började nu även drabba oss. Vi åkte nu hemåt med sinnena fulla av intryck och beundran hur en ung kille som Jörgen kan ha åstadkommit allt detta från ingen ting.