För våra två äldre barn, som är sju och nio år gamla, gäller det att upptäcka aktiviteter i närheten av hemmet. Så var det nog för många förr. Inget märkvärdigt. Men vissa reste på utlandssemester redan då.
Mina farföräldrar tog min far och hans syskon på sommarlov i Tyskland. Först tåget till Osnabrück, som inte ligger långt från den holländska gränsen, för att sedan byta tåg till den lilla orten Vehrte. Från tågstationen fick de gå en halvtimme till ett Naturfreundehaus, vandrarhem, där de tillbringade sin semester. Detta var i början på 1950-talet, och generationer senare händer det att släkten bokar in sig på vandrarhemmet i Vehrte, även om det numera är mycket sällan.
Anledningen till mina farföräldrars val av semesterresor till just Tyskland tycker jag har ett vackert och kraftfullt budskap. Båda var de aktiva i motståndsrörelsen under Andra världskriget. Min farfar var bland annat skeppare på en mindre pråm i Leiden. I den närliggande landsbygden släppte allierade flygplan på nätterna paket som innehöll vapen och förnödenheter till motståndsrörelsen. Min farfar var ansvarig för att leta upp paketen som lastades på pråmen. Längst ner i pråmen gömdes paketen, och ovanpå lastades höbalar för att dölja lasset. I mina farföräldrars trädgård odlades tobaksplantor, och min farmor såg till att min farfar alltid fick med sig ett paket tobak. När en kontroll gjordes av tyska soldater, plockade min farfar fram tobaken och började rulla en cigarett, och undrade om inte soldaterna också ville ha en cigarett. Min faster föddes 1943, och under madrassen i barnvagnen gömde min farmor tidningen från motståndsrörelsen för att på så vis distribuera den.
Trots sina aktiva roller i motståndsrörelsen hyste mina farföräldrar inget allmänt hat mot tyskar. Tvärtom. De berättade alltid för sina barn att det fanns goda tyskar och dåliga tyskar, och likaså goda holländare och dåliga holländare under Andra Världskriget.
För att visa de kommande generationerna att ett krig aldrig får hända igen, så valde de att resa till Tyskland på semester, år efter år, för att barn och ungdomar skulle stärka banden emellan. På så vis lärde min far och hans syskon känna Onkel Eberhardt, Tante Friedchen, Onkel Reimund och Tante Else och deras barn. Min far, som är yngst av tre syskon och född efter Andra världskriget, har i sin tur lärt oss att ha samma värderingar.