Från andra sidan glasrutan gör generalen tummen upp. Samma gest har den tidigare jaktpiloten Owe Wiktorin gjort hundratals gånger till sin mekaniker, innan han släppte bromsen och lät sitt jaktplan skjuta iväg längs startbanan.
Owe såg minst sagt lättad ut i studion. Han var på G. Han visste det inte då, men succén var given. En flygande överbefälhavare i ett sommarpratar-program!
Året var 1997. Datumet 7 juli. Som pilot i sin tidigare karriär var Owe Wiktorin van vid små marginaler. Men små marginaler av ett annat slag den här gången.
När Owe fick erbjudandet att bli sommarvärd på vårkanten, var det lätt att säga ja. Allt låg ju så långt fram. Dagen D kom snabbare än väntat.
Owe hade inte tid att fundera på ett radioprogram, ryska ubåtar förklädda till svenska minkar rumlade runt i skärgården, så när det var knappt 24 timmar kvar vände sig ÖB till sin stabsredaktör och talskrivare, som råkade vara jag.
”Prata med min hustru, hon vet alltid vad jag borde säga eller borde ha sagt”. Men si, den här gången passade också hustrun. 16 timmar kvar. Owe gjorde ett eget försök; budgethantering och anslagsäskande. Roligt, underhållande radiokåseri? Nej knappast. Nu bara fem timmar kvar till tänd sändningslampa.
Jag chansade: ”Vad är det roligaste du någonsin har gjort i uniform?”. 190 centimeter pilot sken upp: ”Att flyga, så klart!”
– Beskriv för mig hur man får upp en JA 37 Viggen i luften, sa jag.
Owe började med rena manualen, men blev plötsligt pojkbokens Biggles.
– Å precis innan gummit krängs av fälgen släpper du bromsen och du pressas bakåt, efterbrännkammaren, uppåt, uppåt, Biggles, förlåt, Owe Wiktorin var uppe bland molnen.
– Flyg Viggen också i studion, sa jag. Bättre än så här blir det aldrig!
Sagt och gjort. Efter signatur och Viggens vrål, hämtat från en cd med Flygvapnets musikkår, flög Owe Wiktorin ut i etern några timmar senare.
Tre dagar efteråt kom Brevet. En dam som förlorat sin make vid en krasch med en ”Flygande Tunna” redan 1951 skrev.
– Jag förstod aldrig min makes andra kärlek. Men när jag hörde dig i radion stod allt klart – hans lycka för något jag inte kunde dela. Tack Owe!
Mitt eget minne av den wiktorianska flyglektionen har faktiskt en annan höjdare – nämligen när sommarvärdarna på vårkanten skulle presenteras i radiohusets trädgård.
Som typ ÖB:s adjutant hamnade jag vid fikabordet bredvid Owe Wiktorin tillsammans med Peter Harrysson, Birgitta Dahl och Thomas di Leva, också de blivande sommarvärdar.
Owe och Birgitta Dahl – känd för sina djärva hattkreationer – diskuterade layouten på flygvapnets uniform (som fick gott, stilrent, betyg av Birgitta D).
Peter Harrysson tog uppoffrande hand om den smärte generalens grädde till jordgubbarna, medan Thomas di Leva gjorde sitt bästa för att charma ÖB så att de på tu man hand ”skulle sväva ut i en himmelskt blå flygtur” (som dock aldrig blev av).