Varför i hela fridens da´r svär fotbollstjejer så mycket?
En toppnotering, eller rättare sagt bottennotering, nåddes när Piteå blev damfotbollens svenska mästare.
Direktsändningen i radions Sportextra avslutades på ett språkligt och moraliskt eländigt sätt.
Intervjuade piteåspelare tävlade i tur och ordning med varandra om grova uttryck i stil med ”… f-n så dj-a stolta vi är”, och dessutom i ett antal varianter. Svordom staplades på svordom. Inte en mening utan att tjej efter tjej var tvungen att svära.
I en senare sändning fick lyssnarna också ett sångprov av damlaget: ”Fy f-n vad vi är bra!”. Betoningen ska tydligen ligga på svordomen med ett långt utdraget aaaa.
Så här bar sig manliga spelare åt på 90-talet, men då införde klubb efter klubb sina egna hederskodex som uteslöt kraftuttryck – och till och med utdömde böter för den som svor.
Lyssna på intervjuerna i nästa omgång av fotbollsallsvenskan för herrar. Om du hör en svordom, så är det möjligen någon (sällsynt) enstaka, och inte långa haranger.
Varför herrlagen har städat upp språkbruket är naturligtvis för att seniorspelarna är förebilder för sina unga kamrater.
Fotbollstjejerna på elitnivå (och dessvärre inte enbart Piteå) har tagit efter männens olater – för 20 år sedan.
Trist. Väldigt trist. Svenska språket har så många ord och synonymer så att även damfotbollens spelare borde kunna ropa ut sin lycka – utan att stapla svordomar.