Greta Thunberg säger att våra politiska ledare uppträder som barn i klimatfrågan, och psykiatern Olle Hollertz talar om vår livsstil som ett slags heroinberoende (DN 5/12). Det är beskrivningar som kan ha sin poäng, men kan man inte pröva att se klimatproblemet från ett annat perspektiv med mindre nedslående jämförelser?
Man skulle kunna säga att vårt problem beror på vår känsla för rättvisa och gemenskap. Det kan låta paradoxalt. Men om känslan för rättvisa gör att vi sällan är beredda att avstå från något, om inte andra omkring oss också kan fås att avstå, så tenderar det att låsa vårt beteende på ett olyckligt sätt. Vad gäller gemenskapen kan man säga, att kulturen är det vi har gemensamt. Det är den sociala väv där vi var och en är inskrivna som en liten del. Då är det inte så lätt att bryta sig ut, även om vi vet att vävens villkor inte är hållbara.
En mer hållbar rättvisa kan bäst åstadkommas genom politiska beslut. Politiker kan ändra ”spelplanen” genom att göra det svårare (dyrare) för oss alla att använda bil, flyg och rött kött. Med ett ändrat konsumtionsmönster får vi också i viss mån en annan kultur och en ny gemenskap.
Gruppen Klimatsvaret arbetar för att påverka den politiska nivån. Vi förordar en successivt höjd avgift på de utsläpp som producerar växthusgaser. Klimatsvarets tanke är att denna avgift skulle återbetalas till varje vuxen (med samma belopp till alla).
Så som vi ser problemet vill vi inte peka ut bovar eller personliga brister utan istället notera hur goda egenskaper fört oss vilse. Det framhåller, om man så vill, klimatfrågans skönhet och sorg.