Nyligen meddelade Pensionsmyndigheten förslag till ny riktålder för pension. Förslaget innebär att dagens 35-åringar bör förbereda sig på att jobba till 70 års ålder.
Få tvivlar på att vi behöver gå mot just ett längre arbetsliv. Det handlar inte bara om behovet av att klara framtidens välfärd utan också om vår förväntade livslängd. I takt med att vi lever längre är det naturligt att vi också förlänger arbetslivet. Men för att det ska vara görligt måste vi se till att framtidens arbetsliv är attraktivt och hållbart.
Trots att våra medlemsgrupper – akademiker med välavlönade och utvecklande jobb – har goda förutsättningar för ett längre arbetsliv är det långt ifrån alla som vill jobba längre. När vi frågar våra medlemmar svarar hälften att de inte vill jobba efter 67.
Tveksamheten inför ett längre arbetsliv har ett nära samband med hur vi mår på och av jobbet. Arbetsmiljön för akademiker har också försämrats de senaste decennierna, i synnerhet gäller det akademikerkvinnorna. Den trenden måste vi vända om vi vill locka fler att jobba längre.
När regeringen i dag utvärderar arbetsmiljöpolitiken är det framför allt genom antal sjukskrivna och dödsfall. Det är förvisso nödvändigt men inte tillräckligt i dagens arbetsliv. Framöver behöver vi fokusera mer på vad som skapar välbefinnande i arbetslivet. Jusek har i flera undersökningar visat att bland de viktigaste faktorerna för en bättre arbetsmiljö är att kompetensen tas tillvara, att kreativiteten är hög, att den negativa stressen hålls på en rimlig nivå och att inflytandet över arbetsuppgifterna är stort. Nu är det dags att lagstiftning och föreskrifter på arbetsmiljöområdet uppdateras och kompletteras med välbefinnandeperspektivet.
Att den nya myndigheten för arbetsmiljökunskap har fått i uppdrag att fokusera på välbefinnande i arbetet i syfte att bidra till ett hållbart arbetsliv är en viktig del. Nu måste det uppdraget omsättas i praktiska insatser.
Det måste också vara möjligt att byta jobb och i viss mån karriär även senare i livet. Tyvärr upplever många i dag att stigande ålder snarast ses som en nackdel i arbetslivet.
Bland våra medlemmar svarar var fjärde i åldern 50–65 år att de har upplevt sig diskriminerade på grund av ålder. Kvinnor upplever i större utsträckning än män att de utsatts och att arbetsgivare inte prioriterar kvinnor över 40 år. Bara en av tre medlemmar över 50 år tror att det skulle vara lätt att hitta ett nytt jobb med likvärdig lön. Det kan jämföras med gruppen under 40 år där varannan tror att det skulle vara lätt. Äldre medlemmar erbjuds inte kompetensutveckling i samma utsträckning som våra yngre medlemmar trots att de själva ser ett behov.
Samtidigt beskriver våra medlemmar över 50 år sig själva som engagerade i sitt arbete i högre utsträckning än yngre medlemmar. Det engagemanget bör tas tillvara. Ska vi bädda för ett längre arbetsliv måste vi fundera över hur vi kan göra det mer hållbart och inkluderande – oavsett ålder.