Den av socialdemokraterna tidigare så bespottade idén med kömiljard återinförs nu av dem själva tillsammans med Jöken-partierna. Insikten verkar ha slagit till om att åtgärder som verkligen gör någon skillnad för sjukvården dels är svåra att ha råd med, och dels tar alldeles för lång tid för att plocka väljarpoäng på.
Med det inte sagt att den tidigare kömiljarden, som infördes av alliansen, inte hade någon verkan. Det visade sig att den lyckades utifrån dess syfte, att korta köerna. Kritiken då, som nu åter blir aktuell, handlade om på vilket sätt köerna blev kortare.
Sjukvården själva har kontroll över inflödet av patienter, och kan välja att avvisa remisser. När landstingen fick ekonomiska incitament att uppfylla vårdgarantin gjorde man troligen det till viss del genom att ge ”lätta” patienter vård först, kroniskt sjuka och multisjuka riskerade att få vänta längre.
Även om den nya kömiljarden ska innehålla ersättning till regionerna för att föra statistik över hur kötiderna för de kroniskt sjuka och multisjuka påverkas, utökar det inte resurserna. De befintliga systemen inom vården tillåter bara ett visst antal arbetade timmar av personal, kömiljarden prioriterar om dessa, men skapar inte magiskt fler. Det kan vara en effektiv punktinsats för att ge landstingen kortvarigt incitament att göra en ansträngning med köerna, men inte mer än så.
Det grundläggande problemet är att vården i Sverige blivit dyrare. Man kan säga att det egentligen beror på en positiv utveckling av samhället i stort. Allt eftersom medicinsk teknik gör framsteg, och att vi kan bota fler och fler sjukdomar, utökas utbudet av behandlingar och mediciner som sjukvården ska stå för. Nya mediciner görs tillgängliga, vissa vars patent gör dem dyra. Nya grupper har också fått rätt till viss vård, exempelvis ensamstående och homosexuella som erbjuds hjälp med assisterad befruktning.
Att Sverige har en stor invandring har också ökat kostnaden inom vården. Innan patienterna hunnit lära sig svenska behöver en tolk vara med under läkarbesöken. Besöken tar då längre tid och kostnaden för tolken tillkommer. Den dåliga integrationen gör också att gruppen i sin helhet får sämre hälsa, visade en publikation från Folkhälsomyndigheten nyligen.
För att kunna ge fler människor bättre vård utan långa köer behöver helt enkelt mer resurser till. Mest i form av tid med läkare och andra professioner. Det kan göras genom att minimera allt arbete för dem som i stället kan göras av kringpersonal, och genom att anställa fler. Att utbilda en specialistläkare tar ungefär tretton år, så insikten och initiativen bör finnas på plats i god tid.
Väntan verkar bli lång på en riktig vårdreform. Alliansen fick hård kritik av de rödgröna partierna när det begav sig med den första versionen av kömiljarden, men när musen sitter på fläsket, piper den inte.