Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd har sammanfattats av regeringen i en skrivelse som lagts på riksdagens bord. Den ska behandlas och debatteras kommande veckor.
S förtjänar beröm för att i FN ha fört upp ämnen som klimat och säkerhet samt kvinnors roll i fredsarbetet på dagordningen. Det obrutna engagemanget för Ukraina är också centralt; Sverige har aldrig tvekat att beskriva Rysslands illegala annektering av Krim för vad den är.
Tiden i säkerhetsrådet har präglats av stora svårigheter i omvärlden, såsom mördandet i Syrien och kärnvapenutvecklingen i Nordkorea. Allt för lite har också gjorts gällande situationen i Venezuela där den humanitära krisen förvärrats med blodiga våldsamheter så sent som 1 maj.
FN är trots sina uppenbara begränsningar ett viktigt och centralt forum. Det är uppenbart att arbetet i säkerhetsrådet tagit sin tid och krävt sina resurser. Regeringen måste åter fokusera på EU och vårt närområde. Detta kan inte understrykas nog i en tid då Europasamarbetet och dess värdegrund utmanas både inifrån och utifrån. För att kunna driva svenska intressen och lösa medlemsländernas gemensamma problem måste vi slå vakt om goda kontakter i vårt naturliga närområde och med likasinnade: Östersjöregionen, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.
I Israel–Palestina-konflikten strävade Sverige i säkerhetsrådet, enligt regeringen, efter ”att värna de internationella parametrarna för fred, stärka EU:s roll och sammanhållning med en enad EU-röst samt verka för att säkerhetsrådet skulle axla sitt ansvar för att finna en lösning på konflikten och blåsa liv i fredsprocessen”. Regeringen konstaterar också att USA fattat ”ett antal beslut som föregrep en framförhandlad lösning” mellan Israel och Palestina, bland annat genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta den amerikanska ambassaden.
Rimliga utgångspunkter och beskrivningar. Men utrikesminister Margot Wallström (S) och den rödgröna regeringens tidigare handlande rimmar mycket illa med dem. Det svenska ensidiga erkännandet av Palestina år 2014 bidrog knappast till att EU talade med en röst och föregrep dessutom en framförhandlad lösning mellan parterna. Det var mycket olyckligt. Det har också grusat Sveriges förhoppningar om att uppfattas som en nyanserad röst i konflikten.
Det allt sämre omvärldsläget kräver mer internationellt samarbete samt ett starkare civilt och militärt svenskt försvar. Ändå vägrar Wallström och S komma till insikt om ett svenskt Nato-medlemskap. Försvarsberedningen har konstaterat att ett väpnat angrepp mot vårt land ”inte kan uteslutas”. Dagens allianslöshet gör Sverige sårbart. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle bidra till ökad stabilitet i hela Östersjöområdet.
Tiden i FN:s säkerhetsråd är över. För att säkra svenska värden och intressen måste Wallström åter fokusera på EU och vårt närområde, återuppbygga ett långsiktigt förtroende för Sverige i Israel–Palestina-konflikten samt komma till viktiga insikter om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.