Att mängden brev, vykort och räkningar i fysisk form har minskat är det nog få som har lyckats missa, likaså att nedmonteringen av en viktig samhällsfunktion fortskrider i ett stadigt tempo. Ska man tro att detta faktum är symptomatiskt för hur samhället mår i stort så ser det illa ut. Riktigt illa.
När välfärdstjänster minskar – genom politiska beslut eller inte – så gör även människors tillit och tilltro det, inte bara mot de enskilda som bestämt om det, utan mot hela demokratin. När man vant sig vid att leva i ett välfärdssamhälle är det svårt att bli avvänjd. Det blir ytterligare friktion när tjänster som är viktiga för folk i gemen försvinner ljudlöst, alltså tills det att alla till sist upptäckt att de är borta och börjar ropa efter de. Bättre blir det inte av att mycket vars mening och betydelse kan ifrågasättas får vara kvar.
Gällande posten så verkar framtiden vara utstakad: i sinom tid kommer den fysiska utdelningen helt att upphöra. Alla får (troligen inte gratis) en liten postbox med nummer och nyckel där inte enbart eventuella fossil som handskrivna brev, utan även små och lätta paket får ligga och vänta tills tid och ork finns för dess mottagare att hämta hem dem.
För låginkomsttagare, fattigpensionärer och landsbygdsbor måste man även lägga till den ekonomiska aspekten till hur och ens om mottagaren kan hämta det som adresserats till dem. Som tidigare nämnts här ovan, så ser det riktigt illa ut.