Den styrande klicken i Enköpingspolitiken har nu genom tekniska nämnden beslutat sig för att tillfoga bland annat synskadade och blinda ett dråpslag. Beslutet innebär att även medföljare, utan urskiljning av behov, skall betala full färdtjänstavgift. Beslutet innebär att det tas ifrån blinda och synskadade en fundamental funktion som krävs för att kunna röra sig fritt ute i samhället.
Begränsningen är inte bara fysisk, också ekonomisk och social. Den som skall leva på en mindre ersättning eller garantipension har inte råd till några större utsvävningar och att betala 160 kronor för att kunna ta sig till och från dagligvaruhandeln eller andra för levnaden viktiga inköpskällor, känns oöverstigligt. Då kan det istället bli aktuellt med hjälp från hemtjänsten som man idag klarar sig utan. Den hjälpen torde kosta mer, men drabbar inte den egna förvaltningens budget. Det gamla uttrycket ”det här är inte mitt bord” känns aktuellt.
Deltagande i ett socialt liv utanför hemmets väggar torde även i framtiden bli mycket begränsat eller obefintligt.
Det finns många som redan idag i alltför hög utsträckning saknar umgänge. Färdtjänstmöjligheten har varit en möjlighet, för många den enda, som stått till buds för att träffa släkt och vänner. Funktionsnedsattas föreningar kommer troligen att få problem med deltagande i sin verksamhet på grund av detta beslut.
Lägg därtill att det från en annan förvaltning lagts förslag om att sänka bidragen till Enköpings föreningsliv med 500 000 kronor.
Förlust av delar eller hela synen är traumatiskt. Du lär dig så småningom att med hjälp av ledsagare/medhjälpare i olika situationer öka livskvalitén. En av dem är att med nära släkting eller god vän som medföljare och smakråd, göra dina egna inköp. Ser du inte så hittar du inte i okända miljöer eller i butikernas hyllor. Du är helt beroende av en ledsagares ögon och orienteringsförmåga. Att tvingas till ett beroende av en främmande person från hemtjänsten, även om den är trevlig, känns långt ifrån optimalt.
Besparingen är förmodligen marginell för kommunen då en stor andel av medföljarna i dagens läge är anställda inom hemtjänsten, varför kommunen redan idag står för dessa medföljares resor. Bara att administrera fördelningen torde äta upp en stor del av besparingen. Den som vill och i viss utsträckning själv kan klara sig med hjälp av medföljare drabbas. Genom att så drastiskt och utan urskiljning dra alla över en kam, känns oöverlagt och desperat. Förhoppningsfullt grundar beslutet sig på okunskap som kan korrigeras.
Vidare vill vi påpeka att många med färdtjänst är äldre ensamstående kvinnor som utanför hemmet känner sig mycket otrygga, framförallt i ensamsituationer. Ensam i en bil, oftast med en manlig chaufför och kanske med språkförbistring ökar oron. I den situationen behövs en medföljare.
Visa nu, att i Enköping, tas tillgänglighetslagstiftningen på allvar och inte bara är en läpparnas bekännelse.