Överallt på sociala medier ser jag människor hylla personalen i välfärdsyrken, alla oss lärare, förskollärare och barnskötare. Vilka hjältar!
Men då vill jag säga dig något, kära förälder. Missta oss inte för hjältar. Missta inte vår ständiga närvaro då du lämnar ditt barn som något heroiskt. Jag är en vanlig människa som bara går till mitt jobb precis som alla andra.
Missta mig inte för alldeles särskilt glad och vänlig. För med största sannolikhet spyr jag galla över att du valde att lämna ditt snoriga barn i min famn, så fort du lämnat förskolan. För att om några dagar kommer jag få betala ur egen ficka för att jag tvingas stanna hemma från jobbet på grund av förkylning. Ditt barns förkylning. Och mina kollegor -de som inte ännu fått ditt barns snor- måste jobba dubbelt.
Missta inte våra välkomnande famnar som alldeles särskilt varma, trygga och goa. Min famn är en helt vanlig famn. Den ska räcka till alla förskolans barn, även i underbemanning och den ska även räcka till mina egna barn och i bästa fall till mig själv.
Missta inte min verksamhet som något livsviktigt för ditt barn just nu. Förskolan har varit ett blödande sår i många år och nu är vi i en pandemi. Tror du vi lever upp till vad som är vårt uppdrag? Tror du vi går hem en enda dag i veckan och känner att vi räckt till? Att vi sett alla barn? Att vi sett ditt barn?
Missta inte våra välkomnande ansikten för glada. Antagligen missade du precis våra uppgivna blickar oss lärare emellan när vi försökte lösa dagens personalbrist, när vi tog ytterligare en övertidstimme eller när vi insåg att våra lediga dagar i jul inte kommer bli av. Antagligen grät vi av utmattning tidigare i veckan.
Missta inte oss i välfärdsyrkena som alldeles särskilt starka, uthålliga och människokära. Vi hatar att stå oskyddade i denna pandemi. Vi hatar att inte kunna välja vilka människor vi behöver träffa och vi hatar att direktiv och restriktioner inte håller oss om ryggen.
Hylla mig inte i sociala medier och skriv inte att jag är en hjälte. För jag är bara en helt vanlig människa. En trött mamma med trötta barn som aldrig haft några superkrafter. Utan som just nu går på sparlågan från krafter som inte finns.
Så kära förälder, tacka mig inte för min insats. Visa istället solidaritet, respekt och ta lite personligt ansvar. Var hemma med ditt snoriga barn, var ledig de dagar du kan i jul, lämna bara ditt barn de tider du verkligen arbetar. Då kanske jag och mina kollegor orkar stå där och ta emot ditt barn även nästa termin.