Det nya områdesskyddet “frivilligt formellt områdesskydd”som började tillämpas under 2023 utreds nu av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Tanken är att ge markägarna möjlighet att föreslå formellt skydd för att skydda skog med höga naturvärden mot ersättning. Sverige har dock ingen större brist på skyddad skog, många EU-länder har en högre andel skyddad skogsmark i nationalparker, naturreservat, art-och habitatdirektiv och fågeldirektivet, samt frivilliga avsättningar.
Enligt SCB uppgår den skyddade arealen till ca. 25 procent av total skogsmarken varav 14 procent utgörs av produktiv skogsmark. Dessutom finns skogliga miljöcertifieringssystem i bruk sedan flera decennier som lett till en anpassning av trakthyggesbruket mot mindre hyggesareal där både träd och högstubbar lämnas kvar till nytta för insekter och fågelliv. Trädzoner lämnas också kvar runt sjöar, myr, och vattendrag till skydd för skuggfördragande och vattenberoende arter.
Vår farhåga är att tillräckliga medel kommer att saknas för att finansiera ersättning för den skogsmark som skyddas. Det får också märkliga effekter om en ansökan om frivilligt skydd avslås med hänvisning till alltför begränsade naturvärden och en avverkningsanmälan därefter skulle lämnas till Skogsstyrelsen för samma skogsområde. En inlämnad avverkningsanmälan blir nämligen en offentlig handling som kan begäras ut som ett kartunderlag för ett ofta anonymt besök i avverkningsanmälda skogar där någon kan finna höga naturvärden som rapporteras in i Artportalen utan vare sig verifierad kompetens eller ett formellt myndighetsuppdrag. Dessa uppgifter utgör sedan ett bedömningsunderlag för ett eventuellt beslut om art- och habitatdirektivet ska träda i kraft med ett avverkningsförbud. Detta sker trots att samma skog inte ansetts uppnå tillräckligt höga naturvärden i den tidigare naturvärdesprövningen av ett frivilligt formellt områdesskydd.
Är det verkligen acceptabelt att anonymt vistas på andras skog och mark med avsikt att anonymt rapportera in naturvärden som används som ett underlag i myndighetsbeslut med ekonomiska konsekvenser utan att först ha en dialog med markägaren? I realiteten innebär nu en avverkningsanmälan att skogsägaren får stå med mössan i handen och hoppas på att naturvårdsinventeringen utförs på sakliga grunder. Kan inte skogsägare, entusiaster och Skogsstyrelsen mötas i mitten någonstans och ha en dialog gällande artskydd och avsättningar? Genom dialog och informationsutbyte kan vi sannolikt lära av varandra och gemensamt hitta bättre lösningar: tidsbegränsade frivilliga områdesskydd bör ge möjlighet till att sänka kostnaderna och bidra till att naturvärden skyddas där de verkligen finns?
Alternativet kan bli att närapå ingen vill bli skogsägare i framtiden.