Försvaret brukar sällan få den mediala uppmärksamhet som det förtjänar. Det upplevde vi inte minst i den senaste valrörelsen, där en alltmer hotfull omvärld framför allt lyste med sin frånvaro.
Ett undantag på några få dagar om året brukar inträffa i mitten av januari, när Försvars- och Säkerhetssverige samlas i Sälen för rikskonferensen med Folk & försvar. Då kan frågorna få en kort och angelägen stund i strålkastarljuset.
Fast i år blev även dessa dagar mindre belysta än vanligt, eftersom turerna kring regeringsbildningen stal showen. Följdriktigt var det också glesare än brukligt mellan toppolitikerna på konferensen. Moderaternas Ulf Kristersson var enda partiledare på plats.
Det uteblivna intresset är verkligen beklagligt, för mötet i Sälen illustrerade två enkla men ytterst angelägna förhållanden. Dels att utvecklingen i försvarsfrågan faktiskt kan gå i rätt riktning, dels att denna rörelse långt ifrån innebär att vi är framme.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) kunde räkna upp en rad beslut om förstärkningar vad gäller försvarets materiel. ÖB berättade att fler värnpliktiga ska utbildas. Och viceamiral Jonas Haggren, chef för Försvarsmaktens ledningsstab, konstaterade att statsbudgeten för 2019 gör det möjligt att genomföra det gällande försvarsbeslutet från 2015.
Till sist har alltså politikerna beviljat de resurser som krävs för att försvarsförmågan de har beställt också ska kunna levereras. (Haggren avstod dock diplomatiskt från att påpeka att tillskottet är resultatet av att det var M-KD-budgeten som fick riksdagens stöd i december.)
Under lång tid har det rått ett generande glapp mellan retorik och praktisk gärning när det gäller förstärkningen av försvaret. Många har talat om det försämrade läget efter Rysslands angrepp på Ukraina och allmänt mer aggressiva uppträdande, men man har inte velat backa upp orden med ekonomiska resurser. Det har blivit mer upphetsning än upprustning.
Men i ett par omgångar och med den senaste budgeten som pricken över i har det faktiskt börjat röra på sig. Det som såg så omöjligt ut visar sig plötsligt vara möjligt. Sverige stärker sitt försvar.
Men. Glädjen över detta får inte leda till att vi tror att saken numera är biff. Risken är påtaglig. Inom både politiken och försvaret är man förstås angelägen att berätta om vad som händer och vilka stora satsningar som görs.
Tyvärr är inte stora satsningar detsamma som tillräckliga satsningar; det blev också tydligt under överläggningarna i Sälen. Armén är inte ens hälften så stor som den borde vara. Flyget behöver rejäla tillskott. Marinen består av en handfull större fartyg, varav några börjar närma sig slutet på sin tekniska livslängd. Det behövs fler kvalificerade förband, resurser att öva dem flitigt och fortsatt dyrbar förnyelse av materiel på bred front.
Färden mot rimliga nivåer måste fortsätta. Men ljusglimten från Sälen är att det till sist ändå har gått att inleda den. Det behöver svenska folket få höra.