Kan inte sluta fundera över insändaren ”Det skulle vara billigare för kommunen om jag dog” med dystra tankar från en gammal kvinna i livets slutskede, utan egen kraft och utlämnad till samhällets omvårdnad.
Hon är inte nöjd. Hennes liv består av väntan. ”Får se vem som kommer i dag”? När någon till slut kommer ska allt gå så fort. ”Jag får varje dag berätta vad jag behöver för hjälp. Ibland orkar jag inte det, men då blir det så ryckigt och de sliter och drar i mig. Jag samlar kraft för att orka berätta innan de drar i min kropp”.
Hur kan det bli så här illa?
När denna fråga ställs till ansvarig får man veta att ”jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet”. Med det är det tydligt att man måste låta sig nöja hur många sådana här enskilda fall det än finns. Är det bara hos Disa som hemtjänsten inte plockar undan efter sig utan verkar utgå från att någon annan ska komma och städa? Är det bara hon som råkar ut för personer helt i avsaknad av erfarenhet om praktiska saker som hör ihop med skötseln av ett hem?
Notera det Disa berättar om hur hennes textilier tas om hand. Ordet inkompetens täcker egentligen inte den oförmåga detta indikerar, men jag hittar inget annat lämpligare. Systemfel? Brister i hur verksamheten styrs och övervakas? Början man analysera en organisation som inte levererar det avsedda hamnar man alltid förr eller senare uppe på toppen, det är mångas erfarenhet.
Är det så här? Ja, jag tror det. Men kan man göra något? Nej, man har gett upp. Hemtjänsten har utvecklats till en ohanterlig koloss. Den tillåts leva sitt eget liv. Detta är ingen vanlig arbetsplats. En gång i tiden var det det, men så är det inte längre. Över hälften av de anställda har inta svenska som modersmål, men som ändå förväntas kunna kommunicera med de människor de ska hjälpa. Språkförbistringen är norm. Kulturkrockarna legio. Män för vilka omsorgsarbete är under deras värdighet. Kvinnor utan erfarenhet från arbete utanför det egna hemmet. Unga med låga betyg från gymnasiet som inte platsar på vidareutbildning.
Detta påverkar naturligtvis det sätt de utför sitt arbete, speciellt som denna arbetsplats då för många är en väntan på en chans att komma vidare i livet, en chans som dröjer eller aldrig kommer. Några är bra, tycker Disa, men varför skicka henne ”som bara tittat på sin telefon hela tiden och inte pratar alls med mig”.
Och varför reagerar ingen när en ensam kvinna svälter sig till döds medan matlådorna travas på hög i hennes kammare?