En stor del av den offentliga förvaltningen består av lekmannaledda kommuner och regioner. Det är en organisation med medeltida ursprung som fick sin nuvarande grundform på 1860-talet. Att modellen ändå lever kvar beror inte minst på alla de politikeruppdrag som skulle försvinna om den ersattes med en professionell statlig förvaltning. Försvar, polis, tull och skatteväsen leds av yrkeskunniga utan några lokal- eller regionpolitiker, till skillnad från vård, äldreomsorg, skola och räddningstjänst.
Att 290 kommuner ska finna var sin lösning på mängder av problem som i grunden är desamma för alla, är uppenbart ineffektivt. Den demokratiska idealbilden av förtroendevalda som har personlig kontakt med sina väljare och agerar som deras ombud hör till historien och är ersatt av ett oligopol av partier som snarast fungerar som makt- och PR-företag. Kommuner och regioner har egen beskattningsrätt men får enorma summor av staten i generella bidrag med dålig träffsäkerhet.
Det är hög tid att avskaffa kommunerna och regionerna. I stället bör införas en enkel och tydlig nationell organisation med uppgift att rättssäkert och effektivt leverera välfärd som är lika bra över hela landet. För varje offentlig verksamhetsgren inrättas ett statligt verk som ska verkställa det som riksdag och regering beslutat i demokratisk ordning.
Sju nya verk skulle överta nästan alla uppgifter från kommuner och regioner: Vårdverket (vård, äldreomsorg), Förbindelseverket (kollektivtrafik), Utbildningsverket (skola, bibliotek, fritidsverksamhet), Stödverket (socialtjänst, försörjningsstöd, socialförsäkring, arbetsförmedling, studiestöd, pension, konsumentvägledning, integration), Skyddsverket (räddningstjänst, krisberedskap, civilförsvar, miljöskydd), Markverket (fastighetsbildning, bygglov) och Husverket (offentligt ägda bostäder och lokaler).
En ny geografisk indelning av riket på två nivåer genomförs. Den ska gälla enhetligt för alla verk och är avgörande för en effektiv samverkan mellan dessa. Med återanvändning av gamla benämningar kallas de nyformade territorierna landskapsområde respektive häradsområde.
I varje häradsområde inrättas en samfällighet, kallad härad, som omfattar alla invånare och har till uppgift att svara för fysisk planering och gemensamma anordningar inom området, såsom gator, parker, vatten, avlopp, avfall, miljövård och begravningsplatser. I direkta personval väljs ett häradsting som beslutande organ och en häradsföreståndare som ledare för häradets verksamhet.
I lämplighetsfrågor som berör befolkningen i ett område, exempelvis var en skola ska byggas eller busslinje dras, ska samråd ske med häradet och så långt möjligt dess önskemål infrias. Häradstinget formerar sig i utskott efter de olika verken och ska även kontrollera att dessas verksamhet kommer medborgarna till del enligt vad riksdag och regering beslutat. För behandling av frågor på landskapsnivå väljer häradstingen bland sina ledamöter ett landskapsting och en landskapsföreståndare.
All skatt blir statlig. Därmed effektiviseras den ekonomiska styrningen av den offentliga sektorn, och det får kosta olika runtom i landet att ge alla medborgare fullvärdig service oavsett var de bor.