Det blir många timmar, nu är klockan snart åtta.Jag ser en skymt av klockan, då hemtjänsten inte tog fram den så jag ser den ordentligt.
Få se vem som kommer? De är så olika bemötanden jag får. Jag hoppas att det inte är hon som tittar på sin telefon hela tiden och inte pratar alls med mig.
Många är så fina och försöker hjälpa mig på ett bra sätt. Men det är några och jag vet aldrig när de kommer. Allt ska gå så fort och jag får varje dag berätta vad jag behöver för hjälp. Ibland orkar jag inte det, men då blir det så ryckigt och de sliter och drar i mig. Jag samlar kraft för att orka berätta innan de drar i min kropp.
Sen är det så stökigt här hela tiden. Jag blir så ledsen av det, men har slutat med det för mitt hjärta tål inte att jag blir upprörd, måste hålla det inombords. Jag har under livet velat ha rent och fint i mitt hem. Nu kan jag det inte längre. Hemtjänsten plockar inte undan det som tagits fram. Det är så många så det blir väl svårt för dem.
Tvätten är hemsk, ibland är den inte torr, de lägger in i skåpen ändå. Det luktar så unket av dem kläderna sen när jag har dem på mig. Jag mår dåligt av det men kan inte säga det. Då jag har gjort det så blir det ändå ingen ändring, så jag har slutat att säga till om det. Får komma ihåg att säga till om de kan ha på lite parfym på de kläderna nästa gång jag ska ha dem.
Nåja, jag lever ju ännu, jag få glad åt det. Billigare för kommunen om jag dog så de slapp ha ett sådant besvär med mig.