Jag berättade själv en historia, dock inte direkt under hashtaggen, men jag lade den på min egen sida i ett socialt forum. Tyckte att det räckte om de som är min omgivning både där och i verkligheten, fick historien. För trots att det gått relativt lång tid sedan det hände mig, var det laddat att skriva om det. Och samtidigt gör det mig arg! Om det fortfarande är laddat att sätta mer än en mening kring en händelse, vad beror det på?
Vad är det som framkallar den känslan? Och varför? Kanske för att jag visste att det skulle bli reaktioner? Skäms jag för att vara en av alla som berättat? Knappast! Gör det mig till en annan person? Eftersom jag redan är ”lite annan person” på grund av mina missbildningar kan jag inte påstå att detta varken gjorde till eller från i den saken. Och när jag var liten var det snarare tvärtom – mig ville ingen peta på, på grund av hur jag såg ut.
Redan som barn får flickor höra när pojkar säger ord som inte är lämpliga eller gör saker som att exempelvis hålla fast dem att för att de ”är kära i dig”. Medan flickor, tjejer redan i väldigt låg ålder, får lära sig att ”pojkar är sådana”.
Ehhh, jaha?
Och bara för att någon ÄR sådan så betyder det att han får fortsätta vara det, medan han fortfarande är formbar nog för att uppfostras? Jag känner många vuxna män. Och jag vågar påstå att samtliga av dem jag känner i dag, är vettiga och har fått lära sig något så självklart som respekt för andra människor. Det kan ju knappast vara någon unik uppfostringsteknik som bara fanns då, då dessa personer som jag tänker på, var små?
Det är NU, efter denna världsomfattande löpeld, som både makthavare och allmänhet börjat prata om vad en kränkande sexuell handling ger för effekter. En våldtäkt sker inte särskilt ofta utomhus, men det förekommer, ja. Men de övergrepp som sker innanför fyra väggar och där ord sedan står mot ord om vad som verkligen hände, är vanligare än man tror.
Det är NU vi ska fråga oss vilket samhälle vi faktiskt vill ha och leva i. När en flicka, tjej eller kvinna säger nej, visar att hon inte har för avsikt att kramas eller vill ha en hand på sitt lår, ja då tar man bort handen och går därifrån. Svårare än så är det inte.