Jag är rätt snygg.
Jag är också rätt ful.
Den långa livscykeln som kastar en kvinna runt i en berg- och dalbana av känslor, tankar och hormoner är ingen dans på en sommarvarm blomsteräng. Är du man tycker jag du ska läsa vidare. Kvinnor blir mycket imponerade och känner sig uppskattade av män som tar hänsyn till hormonsvängningar. Har jag hört.
Den kan vara otroligt lömsk. Den där branta nedförsbacken, med ett ryck i svängen när jag kommer ned, kan slå till när som helst. Just när jag börjat acceptera ett kapitel, tycker livet att ett nytt ska påbörjas med ett stup. Det kan handla om månader emellan. Ibland minuter. Jag har då svårt att bestämma mig för om jag duger.
– Så du ska alltså alltid gå upp och duscha innan jag vaknar sen när vi är i samma hus och vaknar tillsammans?
Frågan kom i ett chattmeddelande från min "närbo" som var vid soptunnorna och frågade om jag var vaken och ville säga hej. Jag hade en dålig dag och ville inte alls visa mina nyvakna, trötta ögon och rufsiga hår före jag duschat.
Han har ju helt rätt i att den dagen vi flyttar ihop, istället för att bara vara kära grannar, så kommer verkligheten innebära att jag måste visa upp mina sämre dagar också. Jag började fundera på vilken känsla jag skulle börja arbeta på hos mig själv.
Jag funderar fortfarande en vecka senare.
Utan att överdriva är jag en bekräftelsejunkie av stora mått. Dessutom är det svårt att ta emot positiva ord från andra. Så jag har vänt mig till spegeln. Där kan jag föra en ändlös monolog och behöver inte lyssna till annat än mig själv. Men jag kommer sällan fram till att jag duger.
Förra året började jag få grå strån i håret. Jag kan inte återge hur många minuter jag sammanlagt stått där framför spegeln och varsamt dragit i hårstråna, som glimmat i silver. Det finns ingen gnutta av tålamod hos mig, jag vill veta nu, nu, nu hur jag ser ut när allt är grått. Kommer jag bli den där dassiga tanten? Eller med vackert silversvall som de där kvinnorna på instagram som jobbar som fotomodeller till de fyller 103 år?
Min dotter och jag hade ett samtal och känslor och vänskap. Jag frågade nyfiket om hon kunnat slå fast vilken känsla det var hon menade som hon pratade om?
– Mamma tänk dig att jag står med en soppåse i handen. Men det finns ingen soptunna. Jag vet inte var jag ska slänga soppåsen, svarade hon.
Det börjar alltså redan när man är ung. Vi letar efter ord för att kunna beskriva känslor, och vill gärna göra oss av med dem vi inte vill ha. Lättare sagt än gjort.
För det finns något som heter hormoner. Dessa eländiga, små rackarns troll som hoppar omkring i kroppen och skapar känslosvall och orimliga tankar. Just nu har doktorn sagt att jag ska proppas med hormoner en period för att slippa andra besvär. Det skapar fler svängningar. Så nu har jag ännu svårare att reda ut vad jag ska arbeta på hos mig själv.
Min yngsta dotter som försökte upprepa ordet klimakteriebesvär igår vid sängdags, klappade mig på kinden och sa att allt säkert kommer bli bra. Hon vände sig bort under täcket och sa högt:
– Jag ska bli ensamstående mamma när jag blir stor. Du kan bli mormor ändå väl?
Jag undrade varför hon tänkte så.
– För då behöver bara jag tycka om mig. Ingen annan. Det verkar enklare.
Bara. Det lät enkelt att det räcker med att jag själv tycker att jag duger. Jag kanske också skulle börja där. Bekräfta mig själv. Och fullständigt skita i att hormonerna säger annat.
Så länge jag blir så där stiligt gråhårig spelar det andra ingen roll.
Tror jag.