Det är en dröm förstås, eller mardröm är kanske ett bättre ord. Men alla ni som nån gång hittat det där fantastiska stället vet vad jag pratar om. En svamptur i skogen utan vare sig korg, kasse eller ens en användbar ficka till hands är som det gamla talesättet "När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked".
Det är helgens svampturer som fått min hjärna att gå i spinn. Jag kallar det svampturer men jag menar kantarellturer, för det är det enda jag plockar. Riskor, soppar och alla de andra lämnar jag gladeligen åt någon annan som kan det där bättre.
Men kantarellerna, dem kan man ju bara inte lämna. Fast i helgen har jag faktiskt gjort det. Det gick helt enkelt inte att få med sig allt, det var ju svamp överallt. Tyvärr, eller kanske lite bra, börjar en hel del sjunga på sista versen och är inte så fina längre sedan skogens invånare börjat kalasa på dem.
Inte ens hunden, vars framtid jag lite för optimistiskt stakat ut som kantarellhund, har kunnat undvika dem. Och hennes matte har inte ens kunnat bli arg när hon satt sig ovanpå dem för att inkassera den utlovade belöningen. Några mosade kantareller har verkligen inte spelat någon roll.