Jag kan minnas stekheta sommardagar på Sjömo. Det var namnet på mormor och morfars landställe i Närke.
I mina föräldrars bil satt jag långa stunder på parkeringen och lyssnade om och om igen på Carola. Det var 1983 och det fanns någonting som hette kassettband, som musiken var lagrad på.
Jag försökte förklara för mina barn hur kassettbandet förvarades i en liten öppningsbar plastask. Efter att ha avstyrt tanken på att den hade storleken av en plastmatlåda, förstod de liknelsen med en liten mobiltelefon.
– Och öppningsbar? Fanns det Samsung flip då?
Tanken på att sladdriga små remsor med musik, som kunde åka ur kassettbandet och trassla ihop sig inne i "brödrosten" blev för mycket att greppa för barnen. Någon vacker dag ska jag leta fram flyttkartongen och visa dem hur de såg ut. Hittar jag en spelare kan jag även låta dem lyssna på hur jag förgäves försökte spela in mina favoritlåtar från radio, men alltid lyckades kapa början eller slutet förstördes av en radiopratare.
– Men varför då? Det är väl bara att lyssna på Spotify mamma?
Jag berättade även om hur jag lyssnade på Doktor Snuggles samtidigt som jag bläddrade i en bok. Men jag fick inte vända blad i boken före det kom ett "pling". Med dagens höga tempo på nätet där de snabbt scrollar förbi något som är för långdraget, så konstaterar jag att de inte förstår hur jag stod ut som barn.
Idag finns det andra bekymmer än ihoptrasslade kassettband för mig.
Kråma sig på en flygel snyggt till exempel.
När Carola vann räckte det med att jag klippte av mig håret i en kort tuff frisyr. Men med Dotters framträdande på Mello senast känner jag att kraven ökar för de som vill bli som Mellodeltagarna.
Jag kan ju för fasen knappt kliva ur och i sängen utan att stånka och pusta.
Hur ska jag då klara av en graciös kråmdans liggandes på en flygel?
1983 var enklare. Det var bättre förr. Som vanligt.