De finns överallt. De går emot mig likt en flock halvvilda djur. De verkar ha ett mål och en plan. Att fånga mig.
Så varför står jag där utan en plan själv?
Varje år är det likadant. Jag köper majblomma efter majblomma för att jag tycker det känns trist att säga nej. Inte vill jag göra barn besvikna? Dessutom går pengarna tillbaka till barn i Enköping.
När mina pengar är slut har jag istället gjort som många andra. Lite lågmält sagt nej och väldigt knyckigt skakat på huvudet för att markera att jag inte är öppen för en pratstund.
Men i år har jag en plan. Här är mina bästa tips på hur jag förmedlar ett nej, eftersom det går bara inte att köpa majblommor av alla barn.
Jag tittar på barnet och ler och säger hej.
Berättar att jag är hemskt ledsen men nu har jag köpt många majblommor i år och kan inte köpa fler.
Säger vad duktig du är som säljer majblommor och frågar om det är roligt och vad hen ska använda sin provision till.
Jag har fått så många fina pratstunder med barn sista veckan. Även om jag inte köper fler så lyser de upp av berömmet och de berättar så gärna om sina provisionsdrömmar. De känner sig sedda och betydelsefulla.
Och jag har inte dåligt samvete längre.
Phu.