Fikadags.
Laganda, teamwork och samarbete.
Fina ord jag tycker symboliserar min arbetsplats och många andras. Men vad hjälper det när manualen saknas och de som kan "fixa" en speciell maskin är borta?
Jag tycker den här dagen känns perfekt nu. Nu sitter jag här tillfredsställd med mitt halvblaskiga kaffe som kanske varken gör från eller till. Men det doftar gott, värmer händerna och smakar trygghet om jag har en bit socker i.
Annat var det nyligen när två kollegor var borta en vecka. Just de två med raketforskarutbildningen, som gjorde att vi andra stod som en skock fåniga höns och stirrade på en maskin som hämtad ur Professor Balthazar, lämnade oss till att tänka själva.
Kaffemaskinen fick oss att säga: Men ojoj. Nämen. Så tokigt. Jo jag har sett någon gång hur man tömmer sumplådan men minns nu inte.
Dag två överlistade vi budskapet på displayen om att tömma sumplådan genom att trycka till allt hårt, så det skulle få plats mer. Vi kände oss riktigt briljanta.
Men dag fyra var vi inte bara fåniga höns. Vi började skruva på oss och lägga armarna i kors. För nu var även pappersrullen slut med det så kallade kaffefiltret. Att lista ut vilken väg pappret skulle dras genom Balthazars maskin kändes lika lätt som att ta på sig en strumpa vid ryggskott.
Finns det en manual?
Troligen ligger den i något skåp under kaffemaskinen. I ground control.
Ingen vågade nog se efter. Tänk om måste läsa den och förstå. Lika läskigt som att ta ansvaret för att trycka iväg en rymdraket.
Det var bättre på 70-talet.
Professor Balthazar fixade precis allt.
Professor Balthazar hade universalmaskin och hjälpte sina vänner att lösa de problem som uppstår i staden de bor.
Kaffebönor blir inte kaffe utan en manual.