Under veckan har jag känt den där doften i luften om kvällarna. Den som berättar om att delar av naturen ska ge upp för året. Löven ska singla ned och åter bli jord, tranorna ska samla ihop sig och flytta, och allt ska få ett avslut för året.
En av kvällarna satt jag i trädgården och njöt av höstsolen som gick ned, med kaffe i ena handen och Facebook i den andra. Jag drogs med i ett inlägg som handlade om motsatsen till avslut.
Inspark.
Så hette det på min tid i alla fall.
Elever som går första året på gymnasiet ska få känna att något nytt startar i livet. Lära känna de äldre eleverna på skolan och verkligen få uppleva att de kommer in i gemenskapen. Det kallas "nollning", och nu var en anonym förälder väldigt orolig för att hens barn skulle tvingas dricka alkohol på nollningen som planerades. För det brukar vara fest.
Jag skrattade till så jag nästan satte kaffet i halsen. Eftersom jag är en känslomänniska av stora mått, så rullades minnena av insparken upp på olika sätt. Först skratt. Sen ett hummande. Efter det kände jag skam. Till sist hoppades jag på förlåtelse med ett försök till leende på läpparna.
Inte förlåtelse för att jag brutit mot lagar kring alkohol. Utan för vad jag och mina klasskamrater utsatte ettorna för, vid deras inspark.
Vår rektor sa att vi inte fick hälla i dem alkohol. Så vi hittade på något annat som skulle vara "kul". Eftersom vi gick på en trädgårdsskola på landsbygden i Uppland, med omgivningar av fornlämningar av olika slag, så beslutade vi oss för att ge ettorna en hejdundrande spökstigsvandring i den mörka höstkvällen.
Vi skulle bara skrämma dem lite.
Rösaring. En vikingatida processionsväg med gravhögar, rösen och en stor stenlabyrint på en ås 60 meter över Mälaren. Vi hade fruktansvärda spöken längs vandringen upp till åsen. Oförklarliga ljuslyktor som rörde sig i skogen. Ångestskrik och blodig rekvisita. Jag spelade lik längs med stigen, och låg i kylan ett par timmar och blev stel på riktigt.
Ettorna blev också stela. Någon kom på en briljant idé. De skulle doppas till midjan i en brunn, innan de gick spökstigen, så de skulle bli blöta och frysa. Rätt som det var hade någon också hällt i massa surströmmingsspad i brunnen.
Rektorn var fruktansvärt besviken på oss dagen efter. Telefonen hade gått varm från några föräldrar som berättade att deras barn nu var traumatiserade.
Det är exakt 30 år sedan. Jag skäms och hoppas att de är okej idag, trots skräckupplevelsen. En upplevelse som inte direkt förde oss närmare. Hur tänkte vi egentligen?
Min egen inspark minns jag faktiskt ingenting av. Troligtvis på grund av alkohol.
Hoppas alla får en bra nollning. Ta det lugnt men gör den minnesvärd.