Det måste haft något med fåfängan att göra, det där motståndet. Sen brukade jag skylla på att vi som växte upp på 60- och 70-talet inte fick vänja oss vid cykelhjälmar av den enkla anledningen att de ännu inte var uppfunna.
Dubbelmoralen i att tvinga barnen använda dem samtidigt som man själv körde utan kunde också hanteras på olika sätt. Och skräckhistorierna om folk som skadats var ju främst riktade till andra. Själv cyklade jag inte så fort, brukade jag använda som försvar.
Men nånting hände ändå och för några år sedan inhandlades en svart, ful sak som dock först hamnade i garderoben ett tag. Samvetet måste dock ha börjat pocka på för för varje gång jag råkade få syn på den var det allt svårare att bara vända ryggen till.
Så råkade en person i min omgivning välta omkull med sin cykeln och spräckte ögonbrynet mot en trottoarkant, trots att han nästan stod still på cykeln.
Jag tror det var i det ögonblicket jag bestämde mig att det var dags att lägga undanflykterna på hyllan och damma av hjälmen i garderoben.
Det känns fortfarande inte helt bekvämt. Men det är väl bara att hoppas att man vänjer sig.