För drygt ett år sedan, närmare bestämt torsdagen den 21 april 2016 läste jag en artikel i Föräldrakraft, en tidskrift för familjer och anhöriga till barn som har olika funktionsvariationer. Innehållet i den artikeln var både en ”mental käftsmäll” och ändå inte, för mig. Bland annat handlade det om framförallt adoptivbarns anknytning till föräldrarna i det tidigaste stadiet. Artikeln berättade också att en ”skadad anknytning” mellan främst mor och barn, kan göra att barnet blir så pass stigmatiserat att man senare i livet tar det för att vara exempelvis utvecklingsstört. Jag minns hur håret på armarna ställde sig rakt upp. Särskilt när jag läste att små barn som vistas på sjukhus löper större risk än andra att få en skadad anknytning även i andra relationer senare i livet.
Jag tänkte vidare och skrev ner det jag kom att tänka på i ett mail till en vän. Den vännen föreslog i sin tur ett föredrag om ämnet i fråga. Detta för att han råkar veta att jag har en del erfarenhet från just felbemötanden genom åren. Handlar det bara om utseendet? Nej, det gör det inte. Det hänger hela tiden på hur omgivningen väljer att se och bemöta en person i hur den är, som avgör hur dennas liv och framförallt inställning till sig själv, blir i framtiden.
Att säga en sak som en lös idé till vildhjärnan mig är lite som att BE om svaret: ”Jaha! Och när var det du sa att vi skulle genomföra det?” För knappt hade vännen formulerat sina ord i svaret till mig den där gången, innan MIN hjärna var i full färd med att skriva föredrag inombords. Bara ett par månader senare hade jag fått ner den första stommen på papper (som inte alls liknar det som står idag) . Jag vädrade en chans. Jag såg den så tydligt som inget annat framför mina ögon. Men det där med att VÄNTA är jag ju inget vidare på nej... Och hade jag VETAT hur lång tid det skulle ta hade jag fått spader av otålighet!
Samtidigt fanns det en annan orsak till att jag var stressad. Och det hade jag varit långt innan det här ens kom upp. Jag är inte att betrakta som blyg, egentligen, men det där med att ”babbla rakt ut” har aldrig fungerat. Jag måste vara säker på vad det är jag ska säga och varför jag ska säga det. Jag är bättre på att vara iakttagare än en deltagare vid exempelvis olika former av möten. Att hålla föredrag, vilket jag gjort i perioder sedan elva år tillbaka, har dock aldrig skrämt mig. För att då VET jag vad jag ska säga. Även om jag, precis som alla andra, är full av nerver veckorna innan, men det är ganska trevligt.
I mars i år kom ett mycket efterlängtat besked. Det är dags! När du läser det här är det drygt två veckor kvar. Med endast den tiden tills det är dags, är det klart att jag tycker att vi befinner oss på upploppet (men det tycker troligen ingen annan i min stackars närhet!). Jag tillhör dessutom den kategori människor som gärna lägger extra krut vid alla förberedelser runt omkring. Jag har en förkärlek för att ”sittplacera” folk, men jag ser alltid till att dem jag VET och känner varandra, får sitta ihop. I år blir det lite extra dessutom, då jag tagit mig ”friheten” (nåja, alla vet om det!) att bjuda in personer som i mina ögon har betydelse och som INTE har hört ett endaste föredrag tidigare. Varför vill jag att just dessa ska lyssna? Träffar de inte mig tillräckligt? Jo, det gör de. Och det är precis just därför. För att jag vill säga tack, för att de finns i mitt liv.
Eftersom jag tänker att det här föredraget jag ska hålla blir det sista för lång tid framöver, finns det ett verkligt skäl till att jag brinner för att genomföra det. Det finns ett djupare budskap än någon kan ana, än att ”bara stå i centrum”. Det handlar i grunden om att se varje människa så som den ÄR, oavsett dennas begränsningar eller förmågor.