Texten på skylten drog uppmärksamheten till sig:
This is not a saloon.
Drop your gun.
Det här var inget skämt. Vapnet skulle lämnas in vid rockvaktmästarens disk. Jag fick bricka nummer tre som bevis på att jag hade en Ak 5:a att hämta ut.
Vi var i det forna OS-hotellet för journalister i Kiseljak, bara drygt tre mil från Sarajevo som nu tio år senare låg under kanonbeskjutning från bergen ovanför den bosniska huvudstaden.
Hela bilden var absurd. Fullt inbördeskrig i det forna Jugoslavien, så nära efter fredens olympiad 1984.
Jag såg mig omkring i hotellobbyn. En mängd internationella gäster som umgicks under belevade former. Jag var pressofficer och tjänstgjorde tillfälligt vid vår svenska bataljon. En del av styrkan var på väg från Tuzla i norr ner till den kroatiska staden Split vid Adriatiska havet, för att därifrån flyga hem på leave, ledighet kort och gott.
Det jag mest av allt reagerade på i det forna OS-hotellet var att allt såg så fullkomligt avspänt ut.
Garderobiären, en elegant fallskärmsjägare, tittade med kännarmin på min svenska Ak 5:a, vägde den i handen och värderade vapnet med orden:
”Nice piece sir.”
Plötsligt fick jag en känsla av att något var på tok. Allvarligt på tok.
Och det var känslan av att det hela verkade som en hotellobby var som helst i världen. Garderobiär, hatthylla, rockhängare, nummerbricka, många språk i luften. Men det var ju vapen som hängde där på krokarna.
Hela världens vapen; M 16, Beretta, Uzi, Kalashnikov och så nr 3, min svenska automatkarbin.
Och precis som under OS bara tio år tidigare – en internationell skara som kopplade av i bekväma fåtöljer, smakade en öl, umgicks … men alla bar uniformer.
Annars inget konstigt, inget oroväckande, snarare på gränsen till vardagligt – och just här gömmer sig det tokiga:
När kriget kan förväxlas med det normala, är något galet, riktigt galet.
Det fullständigt osannolika som hände då – hände det på riktigt? Eller är det bara i en mardröm som 100 000 människor dödades och 2,2 miljoner drevs på flykt?