I våras blev mamma uppringd av en person som ville sälja en prenumeration på en nätbaserad tidning. Mamma var inte alls var intresserad så hon avböjde. Men säljaren gav sig inte. Det blev ett långt samtal. Han pratade och pratade men hon lät sig inte övertalas. För att få slut på samtalet gick hon till sist med på att han skulle få skicka mer information.
Ingen information kom, men däremot två SMS där hon uppmanades att betala en faktura. Eftersom hon varken beställt eller fått något, antog hon att det var ett ”skräpmail”.
Sedan kom en fakturapåminnelse i brevlådan. Det fanns inget telefonnummer, men väl en adress, så vi skickade tillbaka fakturan till avsändaren med texten ”Ej fått och ej beställt”. Eftersom mamma nu hade börjat tycka att det hela var ganska obehagligt, hjälpte jag henne också att göra en polisanmälan.
Ytterligare några veckor gick. Sedan kom ännu en påminnelse. Också denna skickade vi tillbaka med ett bestridande samtidigt som vi polisanmälde. Nu skulle väl det hela vara ur världen ändå?
Men inte. Det kom ett nytt brev i brevlådan, ett inkassokrav. På det fanns äntligen ett telefonnummer. Jag hjälpte mamma att ringa upp företaget för att förklara att mamma varken hade beställt eller fått något, men det ville personen i andra änden av luren inte lyssna på. Han tänkte inte alls ta bort kravet, tvärt om, nu skulle det vidare till kronofogden. För, som han sa, ”vi tjänar mycket pengar på att driva fakturor vidare”. Samtalet avslutades.
Nu tyckte också jag att det började bli obehagligt. Hos polisens 11414 fick jag köplats 8, så det borde inte ta så lång tid att komma fram. Men där hade jag fel. Efter en timme var jag på plats 2, men där fick jag vänta i ytterligare en och en halv timme. Var något fel? Polisens växel tipsade om att lägga på och ringa upp igen. Den här gången fick jag köplats 13, men den kön stod lika stilla.
Fler samtal till polisens växel. Så småningom fick jag förklaringen att man var så underbemannad att det var samma person som både skulle ta emot anmälningar och sköta förhör. Och ett förhör kunde ta upp till två timmar. Det var förmodligen det som hade hänt när jag var på köplats 2.
Bara att vänta vidare. Jag hade suttit i kö sedan eftermiddagen och nu var det sen kväll. Först vid halv tio kom jag äntligen fram. Fem och en halv timme i telefonkö. Det var tur att mobilen var laddad och att jag hade tid att vänta. Så värst rättssäkert känns det inte. Förmodligen vet ”buset” hur det ligger till och att de ganska ostört kan fortsätta med sina skumma affärer.
Men inte i det här fallet. Jag kommer inte att ge mig!