Jag hälsade på hos backsipporna på Vånsjöåsen i helgen. Nu är de många och i motljuset eftermiddagssolen såg de ut som en matta med ludna knoppar som stack upp mellan stenarna i slänten. Solen började dala så började sluta sig för natten, men några lyste ännu klart lila mot brunt fjolårsgäs.
De är rara små glädjespridare som fyller en med lite häpnad varje år när de trotsat vårkylan.
Rotar lite i minnesbanken, nog är de väl ovanligt sena det är ju en så kall vår i år?
Eftersom jag har guldfiskminne får jag söka bland mobilbilder och Facebookinlägg. Jodå, de dyker upp även där 2023 och den 16 april, nästan på dagen för ett år sedan.
Kanske är våren inte så sen i år i alla fall, men man blir ju lite otålig när kylan envist biter sig fast.
En gång i tidernas begynnelse jobbade jag på en mjölkgård i Norduppland och lantbrukaren förde noga en femårsdagbok med uppgifter om väder och vind. Han kunde sitt länge och bläddra och fundera på skillnaderna mellan åren och med 18-åringens otålighet och fördömande tyckte jag det var urtrist att lyssna på uppgifter om vädret för fem år sedan.
Men nu får jag väl kapitulera för ålderns inverkan på sinnet. Jag sitter själv och glor på bilder på vårfloden 1977, året då jag tog körkort och broarna spolats bort där jag skulle övningsköra med pappa. Och hunden som badade i vårens lerpölar för fem år sedan, det hade jag glömt.
Så - vad är väl en rapport om vårens ankomst? Den kan vara dötrist och långtråkig.... och alldeles, alldeles underbar!