Ibland måste man rannsaka sig själv. Man måste bara det, men det kan ta en liten stund innan bitarna faller på plats, och man kommer till insikt.
En morgon cyklade jag nerför en backe, omgiven av urskog(det har jag hört någon gång, det där om urskogen just där). Gillar verkligen tanken om att vara omgiven av urskog. För att specificera och eventuellt bli motsagd i urskogsfrågan, så är det backen väster om Fårticksgatan, mellan nya vattentornet och vattenparken. Obs, min son har kommenterat att man inte pratar väderstreck i Enköping, endast på Öland, där långe Erik och långe Jan, håller koll på väderstrecken norr och söder och de två kusterna öster och väster.
Till saken, ”rannsaken”. En morgon såg jag framför mig en kvinna i början av urskogsbacken, tack och lov iklädd hjälm, böja sig ner mot styret, som värsta speedskiåkare, rulla fortare och fortare. Oj, tänkte jag, vilken cool kvinna, hon har aldrig träffat de tre rådjuren som brukar promenera rakt genom urskogen och rakt över cykelvägsbacken. Nyfiken blev jag. Jag trampade på som sjutton för att hinna betrakta henne. Hon svischade i svängarna och väl ut på fältet låg hon djupt strömlinjeformad mot cykeln och rullade utan att trampa ända till vattenparken börjar. Imponerande!
Jaja, jag blev snart uppslukad av arbetsdagen och glömde snart morgonens cykeldramatik. Som den rutinmänniska jag är tenderar jag att ta mig hemifrån samma tid varje morgon. Ups, igen, precis bakom speedcykelkvinnan. Återigen hänger jag på och funderar om hon inte lyckas rulla lite längre denna morgon. Får sådan lust att ta kontakt med henne och diskutera denna intressanta morgonrutin, men hinner ju inte ikapp. Återigen tar arbetet vid.
På lunchen cyklar jag hem till hunden. På återvägen drabbas jag av plötslig lust att göra som speedcykelkvinnan. Då, precis när jag börjar böja ner huvudet och känner hur jag blir strömlinjeformad är urskogscykelvägen fylld av barn, som joggar kors och tvärs. Jag plingar och plingar och suckar högt. Då mitt i, hör jag en barnröst ropa, ”vilka fina örhängen du har!” Tack, hasplar jag ur mig, i kors-och tvärsfarten mellan barnen. Ingen fart alls hade jag när jag kom ut på fältet. Snopet.
Men hör och häpna, det var först framåt kvällningen jag rannsakade mig själv, även om jag insåg där och då att det var Skoljoggen och att jag borde lugna ner mig och inte fokusera på att bli en speedcykeldam när så många barn gjorde en så bra sak som Skoljoggen. Nej, det var först framåt kvällen jag insåg att där på cykelvägen i urskogen sprang ett barn som hade en urförmåga att ropa till en ”wanna be speedcykeldam” att hon hade fina örhängen. Han hade förmåga att se bortom sig själv. Men så är det ju för det mesta, oavsett om man cykeltävlar med sig själv eller springer Skoljoggen, så är det fokus på den egna personen och prestationen. Tack och lov finns det undantag, en pojke som ser bortom eller i alla fall vet vad man ska säga för att lugna ner en speedcykeldam.