Jag är inte speciellt bra på att planera. Jo, på jobbet och i butiken gör jag förstås det. Varor till jul och påsk måste jag till exempel beställa månader i förväg för att vara säker på att få det jag vill ha. Och schemat för hur vi ska jobba behöver naturligtvis vara bestämt i god tid innan det är dags. Men privat, för egen del, gör jag nog helst saker lite som det faller sig.
Ibland är det inte helt lyckat. När vi, så där tio minuter innan, kommer på att vi vill gå ut och äta en lördagskväll, är det inte så ofta det finns lediga bord som väntar på oss. Och det kan vara svårt att få tag i färjebiljetter eller hotellrum dagen innan en storhelg har jag märkt. Men för det mesta går det bra att inte vara så välplanerad.
När vi är ute med båten har vi oftast inget speciellt mål. Att segla dit vinden blåser är härligt avkopplande. Och har vi någon gång ett mål för vår färd, kan vi ibland bli tvungna att ändra det. I somras hade vi bestämt oss för att segla till Västervik, men det blev storm och vi blev liggande inblåsta i Nynäshamn i flera dagar. Så då vände vi och hamnade i Hjälmare Kanal istället. Det var inte heller så dumt.
En slags planering är att skriva inköpslistor när man ska gå och handla. Det är jag inte heller bra på. Häromdagen, när jag var och handlade mat, gjorde jag som jag brukar; planerade vad jag skulle handla innan jag gick, men skrev inte ner det någonstans. Två välfyllda matkassar blev det och jag trodde säkert att jag fått med allt. Men när jag packade upp hemma märkte jag att jag hade glömt smöret. Det behövde jag verkligen till den kaka jag skulle baka, men att gå ut igen i snöstormen lockade inte det minsta.
Maken tyckte visst synd om mig, eller också var han sugen på kaka, för han erbjöd sig att gå ut och köpa smöret istället för mig, något som jag tacksamt tog emot. Väl i affären ringde han och frågade om det var något mer som behövdes, nu när han ändå var där. Och visst skulle det vara bra med lite mer vetemjöl och en gurka också, så det skulle han också köpa. När han kom hem hörde jag hur han packade in i kylskåpet. Så bra, då var allting hemma.
Efter en stund var det dags att sätta igång med baket. Jag gick in i köket och började ta fram ingredienserna. Men var hade han lagt smöret? Det kunde jag inte hitta, så jag blev tvungen att fråga. Och förstås; smöret, som var det han hade gått ut för, hade han glömt att köpa! Det fick bli ännu en tripp till affären. Tur att vi inte har så långt. Men jag kanske skulle fundera på det där med att skriva inköpslistor. Det skulle onekligen spara några steg.
Men det är inte lika spännande.