Jag pratar med en överlycklig svärmor, som gläds varje gång hon hämtar posten eller har varit iväg, och på hemväg uppför grusvägen möter sin nymålade gavel.

– Vet du, jag har tänkt på det där länge, säger hon, hur förfallet har börjat och hur det ska bli. Jag är så glad, säger hon, nu är det så fint.

Hm, tänker jag, hur började det egentligen att vi kom till skott och målade hennes gavel? Var kom kraften ifrån, där plötsligt jag och min man arbetade som galningar, mest maken första dagen, så han till och med fick så ont i armen av själva skrapandet att han inte iddes gå till öltältet på dansbandsveckan, och var kom kraften ifrån att jag senare tordes måla längst upp i nock? Det tog en stund för mig att fundera, även om det bara gått en vecka sen bollen kom i rullning.

– Det var flaggan. Näe, det var klassfesten. Det var klassfesten som vi ordnade, 37 år efter 9:ans avslutning. 37 år, det svindlar. Var det den som satte bollen i rörelse?

Vi var så glada att vi hade en flagga att hissa på vår gård och att flagglinan fortfarande var intakt. Precis när den var i topp, såg vi att den liksom snodde in sig i den där höga björken. Jaja, tänkte vi, det släpper väl om man låter den vara ett tag. Men den släppte aldrig, trots att vi lät den hänga över natten (man får det tydligen nuförtiden).

Timmarna gick och till sist tog vi tag i linan och började hala och för varje halningstag, såg vi att flaggan inte släppte greppet om björken. I stort sett hela flaggan satt halvvägs upp i björken.

Det såg ut som flaggan var på halv stång, fast den satt i björken. Vad gör man? Flaggan på halv stång när byn under dansbandsveckan går från 4 000 invånare till 40 000. Det kändes inte bra och ännu sämre kändes det när svärmors kompis undrade vem som dött.

Efter en natt av funderingar och gruvandes fanns det inget återvändo. Det var bara till att boka en skylift, man får liksom ta ett steg i taget, även om det kändes som bollen började rulla lite väl fort. Men en skylift kan man ju inte boka bara för att ta ner en flagga.

– Vi målar vindskivorna hos mamma, säger min man.

Skyliften på plats och min man säger: "Du får ta ned flaggan.". Okej säger jag, som inte har en aning hur man kör en skylift och ingen aning om hur jag klarar höjden, och ingen aning om ens skyliften når så högt, även om jag för 20 år sen visserligen hoppade fallskärm, men eftersom jag då i parhoppet blundade större delen av tiden, börjar jag nu tveka. Precis när jag ska kliva in, kommer en besökare stövlande och säger, ”stopp, det där ska min son göra, kliv ur”. Upp far den unga vuxna med yxan i högsta hugg och hugger ner, som jag upplever det, ett helt träd, där i trädet. Och jag mår så gott i stunden av att slippa.

Sen for vi vidare till färgaffären och insåg att man ju inte kan skrapa, grundmåla och slutmåla på en och samma dag, även om det bara är ett par vindskivor det handlar om. Men vi köpte allt och tänkte att då får vi hyra skyliften flera dagar. "Bollen rullade nerför hela backen", det var uppenbart när svärmor betraktade inte bara vindskivorna, utan hela sin målade gavel, både vitfärgad och rödmålad.

Allt tack vare en klassfest! Tack 9 B, eller var det A eller C?