Loppmarknaden kryllade av människor som hoppades på att hitta det absolut perfekta fyndet till sin inredning. Mamma och pappa vimsade också omkring mellan loppisbåsen och kollade på alla möjliga saker, hattar med strutsfjädrar, speglar med vackra guldfärgade ramar, mattor med alla möjliga mönster och färger, tavlor som föreställde underbara platser och mycket annat. Själv gick jag en liten bit bakom dem och kämpade med att inte försvinna in i folkmassorna. Det var inte förrän mamma stannade vid ett bås och kollade på gamla genomrostiga stekpannor som jag verkligen hann ifatt dem.
– Titta vilka fina Carl! sa mamma förtjust till pappa. Är dom inte bara helt underbara? Dom kan man ha på en hylla i köket, bara som en liten fin prydnad?
– Nja, sa pappa och kliade sig fundersamt på huvudet. Jag vet inte riktigt. Det kanske ser konstigt ut? Jag menar med alla de nya fina sakerna och när vi har renoverat köket, då kanske det kommer se konstigt ut med en gammal stekpanna?
– Ja du kanske har rätt, sa mamma och ställde tillbaka stekpannan medan hon gav damen i båset ett varmt leende.
Damen i båset såg dock inte lika glad ut. Hon blängde ilsket på mamma när vi gick vidare på den leriga gräsmattan.
Jag vet inte hur långt vi hann gå innan mamma hittade ännu en sak som hon gärna skulle vilja köpa. Det var en vacker liten teservis med rosa slingrande körsbärsblommor. Den gamla mannen i båset stod och pratade om ett värdigt pris med pappa. Pappa tyckte att det var alldeles för höga bud, det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck.
– Oj Mellie! sa mamma till mig. -Du måste ju akta lite på dig när någon försöker gå förbi vet du väl?
Personen som mamma syftade på var en gammal gubbe med rollator som försökte ta sig förbi folkmassorna. Han hade vitt hår runtom huvudet, men mitt på huvudet fanns det inget hår kvar. Han hade även en grå-blå-grön rutig skjorta som var instoppad i hans gubbiga jeans. Mamma försökte med att ge honom ett ursäktande leende men det brydde han sig inte om. Han fortsatte bara gå vidare med ett irriterat ansiktsutryck.
– Usch vilka människor det finns, sa mamma surt medan hon kollade efter gubben där han gick. Bli inte en sådan människa Mellie. Då kommer du inte få några vänner.
Pappa hade gett upp hoppet om att försöka få mannen som sålde teservisen att sänka priset. Istället gick vi bara vidare på vår loppisrunda.
– Mamma titta där! sa jag och pekade på en liten silverfärgad ask som stod på andra sidan av loppisen.
Asken var silverfärgad och hade något som skulle föreställa guldfärgade eklöv på kanterna.
– Ja den där skulle ju faktiskt passa bra in i ditt rum Mellie! Kom vi går dit och tar en närmare titt på den! sa pappa förtjust.
Vi fick tränga oss förbi alla människor. Det kändes nästan som att simma över en flod motströms.
Gumman i loppisbåset log artigt åt oss när vi var framme vid henne. Hennes gråa trassliga hår var utsläppt och fick henne nästan att se ut som en häxa i barnböcker. Hennes vänstra framtand saknades och hon hade mörka ringar under ögonen.
- God dag, god dag! sa gumman vänligt. Vad kan jag hjälpa er med?
- God dag, sa pappa. Vi såg den där asken och undrar hur mycket den kostar?
Pappa pekade på asken som stod på bordet en bit ifrån oss. Damen öppnade asken för att visa oss insidan också. Två färgade skimriga stenar låg där, en blå och en vinröd.
– Ja, den vackra asken kostar… Gumman i båset slutade prata tvärt när hon fick syn på mig. Det såg ut som att hon skulle säga något mer men hon teg medan hon stirrade på mig.
–Ursäkta? sa mamma vänligt. Vad kostade den sa du?
– Ta den... För er är den gratis. Varsågoda…. Stick nu! Gumman lät inte vänlig längre. Hon lät stressad och rädd medan hon sjasade iväg oss från sitt bås. Jag märkte att hon blängde på oss när vi började gå mot parkeringen, och hon slutade inte förrän vi slukats in i folkhavet utom synhåll.
Jag vaknade av mitt eget ljud ifrån hjärtat. Andningen blev trögare och trögare innan jag till slut kunde lugna ner mig själv. Ännu en mardröm. Jag hade drömt så många mardrömmar sedan vi köpt asken. Pappa föreslog att vi skulle slänga ut den genom fönstret, så det hade vi gjort också… Men nästa morgon när jag vaknat stod den på skrivbordet helt normalt utan några repor eller sprickor. Alla i familjen svor på att de inte hade rört eller hämtat in den.
Fyra dagar senare ekade tre hårda dunkningar ifrån ytterdörren i det lyhörda huset. Jag hörde hur pappa med snabba steg gick till dörren innan han öppnade den och en okänd röst spreds i huset. Pappa lät lite förvirrad men släppte ändå in den oväntade gästen.
– Mellie? Sa mamma. Kom vi ska fika, vi har fått en gäst tydligen.
Pappa och gästen satt vid köksbordet med kaffe och kakor uppdukat på bordet.
– Agda. sa gästen och sträckte fram handen till mig för att hälsa utan en enda min i ansiktet.
Agda hade kort svart hår och en militärgrön scarf på sig. Hon hade även en militärgrön lång kjol som inte slutade förrän fotknölarna började. Hon var gammal och hade många rynkor i ansiktet.
Mamma, pappa och Agda pratade i evigheter. Jag däremot satt på min stol vid bordet helt knäpptyst. Jag var så trött efter alla sömnlösa nätter pga av mardrömmarna. Agda beslutade sig äntligen att dra sig hemåt.
– Skulle inte jag få kunna låna en toalett innan jag åker? frågade Agda medan hon gjorde någon underlig gest med ena benet.
– Jo det skulle du absolut kunna få. Bara rakt fram i korridoren och sedan vänster.
Agda började gå i korridoren men svängde istället av till mitt rum. Jag gick efter för att visa den riktiga vägen till badrummet men till min förvåning var hon inte i mitt rum. Alla fönster var stängda och jag var helt säker på att jag såg henne gå in där. Jag skulle precis gå tillbaka till mina föräldrar när jag la märke till något väldigt underligt. Den silverfärgade asken var vidöppen och stod inte på sin vanliga plats. Istället för på skrivbordet så stod den mitt på golvet i rummet. Men det var inte allt. Det var inte bara två stenar i asken längre, det var tre. En blå, en vinröd och till sist en helt ny sten… En militärgrön…