Där låg jag. Öga mot öga med en livs levande varg. Hans päls lyste blå i månskenet. Hans ögon var lika svarta som mörkret självt och hans öron rörde på sig för att se att det inte var någon annan i närheten. Jag sträckte fram min hand och klappade honom försiktigt på huvudet. Han verkade gilla det. ”Dom har haft fel om dig, silvervargen”, sa jag tyst innan vargen sprang in i skogen igen, tillsammans med den mystiska flickan, vargflickan.
Tidigare på dagen ...
“Vårt mål är att hitta silvervargen och ta den tillbaka till oss” sa min chef strängt och drog i sin gråa mustasch. Alla skrattade runt om bordet, och jag med. ”Men silvervargen är bara en myt”, svarade jag efter en stund. Han ställde sig upp och stirrade ilsket på mig. Det blev en stel tystnad och jag ångrade snabbt att jag sagt någonting. ”Axel, du är en bra jägare men ser det här ut som en myt tycker du?” frågade han och gav mig ett par bilder. Det var en varg på bilderna. Den hade silverglittrande päls och ögon svarta som natten. ”Det kan vara en helt vanlig varg”, sa jag skeptiskt och log. ”Det är den, och när vi får tag på silvervargen kommer vi bli rika”, sa han. ”Vad har den för speciellt med sig?” frågade en av mina nya och lite mindre kollegor. ”Dess blod sägs hela sår och bota sjukdomar”, svarade jag skeptiskt.
En timme senare var jag ute på jakt efter en varg som kanske inte ens finns. Skeptisk gick jag fram och tillbaka på den delen av den täta skogen jag skulle undersöka.
Någonting knakade bakom mig och jag vände mig skräckslaget om. Ingenting var där. ”Kom igen nu Axel, var inte en fegis”, mumlade jag till mig själv och gick vidare, djupare in i skogen. Träden gungade med vindens brus och man kunde höra en uggla om man lyssnade riktigt noga. Solen hade gått ner för länge sedan, men man kunde se tydligt tack vare av den vita snön.
Det ringde i min mobil och jag svarade med ett ryck. ”Har ni sett något?” frågade jag och någon skrek på andra sidan luren. ”Kom hit!” skrek hon och jag började springa snabbt åt deras håll, med geväret laddat med sömnmedel.
Det var mörkt. Jag kunde bara hoppas på att jag inte sprang och fastnade i en rot. Med adrenalinet pumpande i kroppen och ljuden som jag tyckte att jag ständigt hörde, sprang jag med stora steg igenom skogen. Jag hade förberett mig för vad jag kanske var tvungen att se. Men jag ville inte tänka på det. Jag behövde vara fokuserad och snabbtänkt.
Jag började komma mot skogens slut och jag ringde upp mina kollegor. Men ingen svarade. “Hallå!” skrek jag men ångrade mig snabbt. Jag hörde fotsteg, komma mot mig. I panik sprang jag, men om det var vargen bakom mig hade jag inte en chans. Plötsligt blev jag påhoppad. Den skrämmande varelsen morrade kraftfullt och visade sina stora vita tänder. Hans ögon, mörka som natten och hans enorma klor som höll fast mig, gjorde mig chanslös.
Plötsligt ropade en flicka på varelsen och den lydde snällt. ”Nej!” sa hon åt den och den ställde sig bredvid henne. Jag reste mig hastigt upp och tittade på dem. Det stod en tjej i 20-årsåldern och stirrade på mig. Jag såg henne inte riktigt tydligt, så jag kröp närmare. ”Jag är ledsen för allt besvär, om du glömmer vad som hänt lämnar vi er och ni kommer inte höra av oss igen”, sa tjejen snabbt och punktligt. ”Kan jag åtminstone få veta vad du heter?” frågade jag med en darrande röst. ”Du kan kalla mig Vargflickan”, svarade hon.
Jag drog fram sömnpistolen men stoppade tillbaka den i fickan igen. Om vargen verkligen hade tendenser att döda någon, hade den redan gjort det.
Jag sträckte fram handen och klappade vargen försiktigt på huvudet. Han verkade gilla det. ”Dom har haft fel om dig, silvervargen”, sa jag tyst innan vargen sprang in i skogen igen, tillsammans med den mystiska flickan, vargflickan.