Linnea Math från Hummelstaskolan har skrivit det här bidraget till EP:s novelltävling.
Malva kliver in genom ytterdörren samtidigt som hon möts av en bekant doft. Det är hennes pappa som lagar lasagne, det är hennes favorit. Sedan hör hon honom ropa att maten är klar.
Malva rusar snabbt upp på sitt rum, kastar sin gröna väska på sängen, och tittar ut genom fönstret för säkerhets skull. Det är nästan kolsvart utomhus, man kan urskilja några gatulampor och bilarna som sakta åker förbi ute på gatan. Hon ser sig själv i fönstret, en rätt kort flicka med ljust rakt hår, blå ögon och fräknar. Sedan far hon ner för trappan och ut i köket. Hon sätter sig på en stol nära spisen och sitter tyst. Bara någon sekund efter sitter mamma på stolen mittemot och har börjat prata med henne. Malva tittar ut genom det mörka fönstret. Men ändå lyssnar hon på mamma. Mamma pratar om hur roligt det ska bli att flytta och få nya vänner och träffa farmor oftare.
Efter middagen springer Malva upp på sitt rum. Hon lägger sig på sängen och tar fram mobilen och sätter på någon spellista. Sedan känns det som att blodet fryser till is när hon hör att något knackar mot fönstret. Hon tror först att det är en fågel, men det kan det inte vara, det är en hand, tänker hon. Hon sneglar mot fönstret och ser en flicka i glaset, hon tror först att det är hennes spegelbild. Men hon upptäcker att flickan i fönstret har mörkt lockigt hår, nästan svarta ögon och inga fräknar. Det känns som att hjärtat stannar och andetagen tar slut. Hon vill skrika men hennes skrik är stumt. Hon försöker springa men benen vill inte lyda. Hon står blickstilla bara en meter från fönstret. Flickan på andra sidan fönstret tittar på henne med en sorgsen blick. Efter en stund ser Malva hur flickans utseende ändras, från mörkt lockigt hår, mörka ögon och utan fräknar. Till ljust rakt hår, blå ögon och fräknar. Nu är det som att Malva såg en spegelbild av sig själv. Hon skakar och ruskar på huvudet och tänker att hon behöver glasögon. Malva vänder sig om för att gå ner till TV:n när hon ser flickan igen, hon i fönstret med bruna lockar och mörka ögon. Men nej det är inte en annan flicka hon ser, det är sig själv hon ser i spegeln, men hon ser inte ut som Malva längre utan som en helt annan person.
En iskall hemsk rysning går längst ryggraden, magen värker och tårarna bränner i ögonen när hon liksom dras ut ur fönstret, ut ur hennes rum. Nu står hon utanför huset, utanför hennes fönster och ser in på en flicka med ljust rakt hår, blå ögon och fräknar. Och så öppnar flickan som ser precis ut som Malva fönstret och vinkar åt henne och pekar bortåt mot gatan. Så säger flickan ”hej då Samira”. Och ser belåten ut.