Knäna skakade som aldrig förr och jag flåsade så högt att det var det enda jag hörde, vi hade snö upp till knäna och frös så mycket så jag knappt kände mina fingrar eller tår. Jag var nära att ge upp när farfar tände på all ved till en enda stor bål. Bålen lyste upp en större del av skogen och skuggorna drog sig tillbaka i i mörkret. Det hela började för fyra dagar sedan.
Jag åkte bil med min farfar till på en liten skogsväg, det lät som att den rostiga Chevrolet pickupen skulle falla ihop och kollapsa när vi körde över rötter och stenar.
Packningen flög runt i bilen och jag hålla emot så att den inte flög mellan framsätena och ut genom fönsterrutan. Till slut så stannade bilen vid en återvändsgränd.
– Varför stannar vi? sa jag.
– Vi får gå resten av vägen, svarade farfar.
Jag satte på mig min packning och jag kände redan att benen började att skaka. Vi började gå djupare in i skogen. Efter cirka en timmes vandring i skogen så föll mörkret över oss.
– Vi slår läger här, sa farfar.
Jag ifrågasatte inte, jag hade nästan fått upp mitt tält under den tiden han pratat.
När vi låg i var sitt tält kändes det inte tryggt. Känslan att vara iakttagen hade jag hela natten, jag kunde inte röra mig, jag låg helt tyst och bara lyssnade på ingenting. Nästa dag kom vi fram till farfars stuga som låg precis framför en till skog. Huset var en brun timmerstuga utan fönster och med stora pålar med jämna mellanrum, mellan pålarna satt det ett staket/stängsel.
– Varför har du ett sådant stängsel runt husen? Finns det vargar? frågade jag.
– Vargarna är det minsta du skall oroa dig för, sa han.
När vi hade kastat av oss alla packning framför dörren så skulle vi på direkten ut på jakt efter ved och mat. Vi gick in en bit i skogen bakom huset och letade efter ett bra träd som vi kunde hugga ner. Det var lite skumt för att farfar gick och kollade på träden väldigt noga, han lyssnade även på träden. Efter en stunds granskning av träden sa han ”vi får leta vidare”.
Jag förstod inte vad han menade och frågade varför vi inte kunde hugga ner det trädet.
– Trädet är markerat, vi skall inte ta det som inte är vårt, sa han.
Jag funderade inte på det och letade vidare. Till slut hittade vi ett träd som vi kunde hugga ner. Vi gick tillbaka till stugan, lämnade veden, hämtade pimpelspö och gick ut på isen. Vi hade inte fått ett enda hugg efter en timmes fiskande. Tillslut så fick jag napp. Jag drog upp fisken men märkte att den hade massor av rivsår.
– Släng tillbaka den, den är inte våran! sa farfar.
Det dröjde en liten stund att få den andra fisken.
Vi tog med den till stugan. När farfar kom upp efter att ha rensat den såg han mig stå helt stilla och ansiktet var vitare en snön.
– Vad är det? frågade jag.
Jag kunde inte få fram ett enda ord. Farfar kom upp jämsides med mig och såg inte så chockad ut. Framför oss låg det ett renhuvud i snön som hade färgats rött av allt blod.
– Vi får äta ren i kväll, sa han.
Jag stod fortfarande stilla, och sa ingenting.
Helt plötsligt så lade farfar ner rödingen på samma ställe som huvudet.
– Vad gör du? frågade jag.
– Om man får en gåva är det inte mer en rätt att ge en tillbaka, svarade han.
Farfar tog med mig in i stugan och så tillagade vi renhuvudet. Innan vi skulle gå och lägga oss så sa han ”om du behöver använda utedasset under natten så får du ta med ett ljus ut, om lågan blåses ut så får du skynda dig in igen”.
– Varför då? frågade jag.
– Gör det bara, svarade han bestämt.
Mina ögon slogs upp av en hög duns utanför huset. Jag gick till middagsbordet och såg en lapp. ”Stapla veden som ligger utanför dörren.” Jag tog på mig en tjock jacka och byxor och kände en kall vindpust när jag klev ut i snön. Pilbågen var borta så jag antog att farfar var ute och jagade. Jag började att stapla veden under ett litet minihus eller vindskydd. Efter några minuters staplande kändes det som att någon tittade på mig från skogen. Jag återgick till att stapla och känslan fortsatte. Jag kan ha sett en liten skugga som prasslade till i en buske. Min kropp var helt frusen och jag bara stirrade in där jag tyckte ha sett skuggan. Jag fortsatte jobba i cirka fem minuter och varannan sekund så riktade jag min blick in bland träden. Efter fem minuter så hörde jag igen att det prasslade till inne i den mörka skogen, då fick jag nog. Vedträt som jag höll i handen kastade jag så hårt in i skogen som jag kunde, det blev helt tyst. Jag hoppade till säkert en meter upp i luften av farfars vrål.
– Vad i helvete håller du på med? frågade han.
– Jag såg något röra sig i skogen, sa jag med en darrig röst.
– Helvetes jävla skit, muttrade han för sig själv.
– In med dig nu, sa han högt och bestämt.
Det gjorde mig inte mindre lugn.
Vi kom fram till ytterdörren och farfar drog upp ett halsband med en amulett från fickan och hängde upp den på dörren.
– Vad är det där för något? frågade jag medan farfar trött in mig genom dörren.
– Det är kamouflage för oss så att dem som försöker komma in i huset under natten blir förvirrade och det tar längre tid för dem att hitta, svarade han hastigt.
Jag fick inte mycket sömn den natten. Det enda som jag hörde var skrapljud och slag mot stugans väggar.
Äntligen var det morgon men framför allt var det ljust ute. Jag har listat ut att varelserna bara kommer om natten eller där det är mörkt.
Jag sa det till farfar men han visste redan det. Vi stod utomhus och kollade på stugan.
Det var som att det har karvats in ord på väggarna över hela stugan, även på taket.
– Vi ger oss av imorgon bitti, sa farfar bestämt.
Vi gick och högg lite mer ved men den här gången granskade han inte träden som förut.
– Vilka träd skall jag hugga ner? frågade jag.
– Ta vilket som, de är redan förbannade på oss, sa han grinigt.
Jag gjorde vad han sa och började hugga.
Vid varje hugg kände jag att det kom mer och mer blickar från skogen på mig.
Vi höll oss inne resten av dagen.
Jag vaknade med ett ryck av att farfar smällde igen dörren i mitt rum. Han höll fingret tryckt mot läpparna.
– Vad är det som ..? sa jag innan jag blev avbruten av en stor duns utanför rummet.
– De är inne, viskade han.
Det lät som ett tredje världskrig utanför rummet.
Farfar kikade igenom nyckelhålet i dörren och helt plötsligt så greppade han tag om dörrhandtaget. Jag såg att handtaget böjdes neråt. Jag såg på farfar att till och med han var rädd medan han drog upp handtaget.
Till slut blev det tyst och vi vågade sticka ut huvudet för att kolla om kusten var klar.
Det enda vi kunde se var saker utkastade överallt.
Det som skrämde mig mest var att dörren låg på marken.
– Vi går härifrån nu, sa han med en bestämd och darrig röst.
– Våra saker då? frågade jag lika darrigt.
– Skit i dem, jag köper nya om du behöver, svarade farfar.
Vi satte på oss allt vi behövde för resan hem och farfar tände en oljelampa som han gav till mig.
Han tog ett avbrutet stolsben inlindat i trasiga kläder och tände på.
Vi sprang ut i skogen på samma väg vi kom hit. Vi hann inte springa så långt innan mjölksyran tog över helt.
Vi fortsatte att gå genom den djupa snön tills jag fastnade i en rot och faceplantade i snön.
Efter en timmes vandring i skogen var vi så trötta att vi var tvungna att stanna och vila.
Farfar gjorde en brasa med lite av veden som vi hade med oss.
Jag såg skuggor röra sig bland träden där ljuset av brasan inte nåde.
Vi fortsatte gå i ytterligare en timme och sedan behövde vi vila igen. Jag frös arslet av mig och la mig i snön för att vila.
Mina ögon slogs upp av en stor eldslåga.
Det var så allt gick åt helvete.
Vi stod vid bålen tills morgonsolens strålar letade sig genom träden och bländade oss.
– Nu kan vi fortsätta sista biten till bilen, sa farfar.
Äntligen kom vi fram till bilen och körde hem.
Vi sa ingenting på hela vägen hem.
Farfar bodde hos oss i Stockholm i en vecka och sen så sa han att han skulle åka tillbaka till sin stuga.
– Varför skall du åka tillbaka till stugan? frågade jag.
– Det är mitt hem, jag föddes där och jag kommer att dö där, svarade han.